Måndagen den 15 juni 2020 bestämde jag mig för att göra en utflykt till ett av Söderhamns kommuns senaste naturreservat nämligen Norrbränningen. Reservatet bildades 2018 och är 336 hektar stort. Den östra delen är mycket blockig och svårframkomlig och består till stor del av gammal tallskog med mycket tallved och lågor. Över 30 rödlistade insektsarter har hittats här.
Färden gick via Ljusne och skogsbilvägen, som går söderut förbi Storberget och Stora Mosisjön. Strax söder om sjön svängde jag västerut och ställde bilen på vändplanen norr om Lilla Mosisjön. Därifrån utgår Lostigen, som leder in i naturreservatet. Tyvärr är stigen i dåligt skick och helt utplånad den första biten fram till reservatsgränsen. Man får gå lite på chans över ett hygge till att börja med, men reservatsgränsen är tydligt markerad när man väl kommer fram. Sedan följer man den markerade gränsen västerut en bit och efter ett tag börjar de säregna Mosistenarna skymta mellan trädstammarna.
Reservatsgränsen är tydligt markerad.
Mosistenarna
Stenar och död tallved är karaktäristiskt för reservatet.Tallskogen är förhållandevis gles på sina ställen, vilket gynnar solälskande vedskalbaggar.
Från Mosistenarna blir Lostigen tydligare och det blir lättare att följa markeringarna. Stigen blir bättre ju närmare Uvberg man kommer. Söderhamns kommun och Länsstyrelsen borde satsa lite resurser på att restaurera Lostigen. Då skulle området kunna bli ett välbesökt utflyktsmål.
Stenar och block längs stigen.
En litet kärr längs stigen mot Uvberg.
Sista biten ändras terrängen och det blir hällmark och berget går i dagen. Här finns också ett klapperstensfält, som någon fantasifullt har döpt till Hin Håles potatisland.
Hällmark
Klapperstensfält
Området har en stark förekomst av spillkråka, men den är skygg och svår att fånga på bild. Jag såg och hörde den, men den jag lyckades fånga med kameran var den större hackspetten.
Uppe på Uvberg väntar ett efterlängtat fikabord och något som kallas Uvenbergs kyrka. Efter lite kaffe och smörgåsar fick det vara bra för denna gång. Utflykten kan rekommenderas även om vandringen är lite besvärlig precis i början. Det vore av stort värde om stigen kunde återställas.
Fikaplatsen uppe på Uvberg
Här kommer en länk till Länsstyrelsens text om Norrbränningens naturreservat för dig som vill veta mer:
Vissa källor påstår att Stora Öråsen är Hudiksvalls kommuns högsta berg med sina 458 meter över havet. Det får mig att fundera över skillnaden mellan det högsta berget och den högsta punkten. Den högst belägna punkten i en kommun skulle ju faktiskt inte ens behöva vara ett berg. Den högst belägna punkten i Hudiksvalls kommun är inte Stora Öråsen utan Granås, precis på gränsen mot Älvåsenmassivet i Hassela, Nordanstigs kommun. Det ligger 493 meter över havet. Gemensamt för dessa båda platser är att de har renoverade brandtorn, som båda är byggda 1939. Stora Öråsens naturreservat och en klättring upp i brandtornet fick bli dagens utflyktsmål för mig, Lennart och Bricken. Vi hoppade in i bilen, tog E4:an norrut, svängde av mot Nianfors och fortsatte drygt två mil västerut efter Nianforsvägen. Strax efter byn Karlsnäs var det dags att svänga rakt norrut och åka förbi både Lillvallen och Örvallen. Strax efter Örvallen är det sedan skyltat till reservatet. Det är lätt gjort att svänga norrut alldeles för tidigt efter Nianforsvägen och istället komma in på Blacksåsvägen. Gör inte det!
Eftersom skogsbilvägen till reservatet tar största smällen beträffande klättringen så återstår behagliga 1 kilometer till toppen. Det blir sammanlagt en lättsam slinga på 2 kilometer. Vandringen efter den gulmarkerade stigen börjar i naturreservatet, men toppen där brandtornet står ligger oförklarligt nog utanför reservatet.
Vandringen genom reservatet går genom höglägesgranskog. Granarna är gamla, står glest och är inte speciellt grova. Många av granarna är draperade med hänglavar.På väg mot toppen passerade vi också en myr.Strax innan reservatsgränsen ändrar granskogen karaktär och får även en del inslag av lövskog.
Plötsligt kommer vi fram till en ny reservatsskylt och sista biten fram till tornet går genom oskyddad natur trots att skogen här ser lika skyddsvärd ut. Det skulle dessutom kännas märkligt om man avverkade skogen mellan reservatsgränsen och brandtornet. Då skulle helhetsbilden av platsen förstöras.
Äldst går sist och ett stålskelett börjar skymta bland träden. Lennart är redan framme och har slagit sig ned.
Vi skriver i raststugans gästbok och läser på den gamla skylten på stugans vägg. Där står det att det 17 meter höga tornet byggdes 1939 på initiativ av ett antal försäkringsbolag, bland annat Skandia.
Till slut gick det inte att dra ut på det längre. Tornet måste besegras trots ett lättare anlag för svindel. Här gällde det att gå försiktigt, verkligen känna sig för med fötterna och att hålla hårt om räcket med bägge händerna så att knogarna vitnade.
Väl uppe fick vi lön för mödan både vad det gällde utsikten och att det blivit dags för brandtornsfika. Det påstås att man vid klart väder kan se ungefär halva Hälsingland härifrån. Den kan nästan stämma…men bara nästan.
Utsikt från brandtornet på Stora ÖråsenUtsikt mot Bobygden och DelsboLennart och Bricken beundrar utsikten inifrån tornet. Därinne känns det betydligt tryggare än att vingla runt på det smala trädäcket, som går runt kuren.
Nu var det dags att klättra ner och ta en annan väg tillbaka. Vi valde att följa Sjuvallsleden mot Julingvallen och därefter skogsbilvägen tillbaka till bilen. Skönt ändå att ha fast mark under fötterna och att sätta sig i bilen och åka hem. Det är ju egentligen betydligt farligare att åka bil.
Vi gick Sjuvallsleden mot Julingvallen en bit fram till skogsbilvägen.Sista lilla biten innan bilen och hemfärd.
Om du vill läsa mer om Stora Öråsen kommer ett par länkar här. Det är till Länsstyrelsen i Gävleborg och till Föreningen Bobygdens framtid:
Ungefär 5 mil nordväst om Söderhamn ligger naturreservatet Ysberget-Laxtjärnsberget. Det är ett av Hälsinglands finaste naturskogsområden och blev naturreservat redan 1990. Reservatet utvidgades 2017 och är nu på 538 hektar. 1866 och 1869 drabbades området av stora skogsbränder, vilket innebär att lövinslaget är högt med många gamla och döende aspar och björkar. Detta är något som gynnar insektslivet och många fåglar. Samtliga av landets hackspettsarter har påträffats här och vitryggig hackspett har sannolikt häckat längre tillbaka i tiden. Sjön Ysen är en populär sportfiskesjö både sommar- och vintertid. Här finns också en liten badplats och området används flitigt av husvagnscampare.
Vägen ner till badplatsen från parkeringen.
Fredagen den 22 maj var en klämdag och vädret bjöd på strålande solsken så vad kunde vara mer passande än semester och en utflykt till Ysberget. Från Söderhamn åker man E4:an norrut cirka två mil och svänger sedan västerut mot Ångersjön och Boda bruk. Sedan fortsätter man rakt västerut längs skogsbilvägen cirka 2,5 mil. Strax innan parkeringen vid Ysen ligger Larsbo gård, som är ansluten till Sveriges turistförening och där det finns möjlighet att övernatta.
Ysen ligger alldeles spegelbank tidigt på morgonen.
Jag lyckades med konststycket att släpa mig ur sängen redan 05.00. vilket innebar att jag var på plats redan strax före 06.30. Vid den tiden brukar sjön ligga spegelblank och det gjorde den också denna fantastiska morgon. Träden kring sjön är grova och blåsipporna blommar i backen strax intill.
Grova tallar vid strandenBlåsippan ute i backarna står.
Mitt mål för denna dag var att gå en markerad slinga, som går via Ysbergets topp, ner mot Laxtjärn och sedan tillbaka via Ysens norra strand. Slingan är på ungefär 7 kilometer och jobbigaste biten är i början innan man tagit sig upp till utsiktspunkten.
Början av slingan mot Ysbergets topp
Klibbtickorna har knäckt många grova granar i början av promenaden.
Stigen fortsätter upp mot toppen och på vissa ställen har träden fallit över stigen. Jag blev tvungen att krypa under två trädstammar på ett ställe och det kan vara lite farligt om man inte är försiktig.
Här var det enklare att krypa under än att klättra över.
Tickor finns det gott om i gamla skogar. Här har vi sprängticka och knölticka.
Knölticka
Sprängticka
Äntligen kom jag upp till toppen och utsiktspunkten och fick lön för mödan både när det gällde utsikten och första fikapausen. Jag satt ganska länge, beundrade utsikten och studerade Ysen från ovan. Ysbergets sydsida är brant, nästan ett ättestupa, och borde kunna passa bra som häckningsplats för pilgrimsfalk. Här någonstans kring toppen finns också den sällsynta långskäggslaven på några granar, men jag brydde mig inte om att leta efter den.
Fikat med det obligatoriska ägget.Utsikt ned mot Ysen
Efter en halvtimme fick det vara nog och resten av promenaden tillbaka ner mot sjön är inte alls lika fysiskt krävande. Skogen ner mot Laxtjärn innehåller lågor, högstubbar, brandljud och avverkningsstubbar från gamla tiders dimensionsavverkningar.
Låga med harsyra
Brandljud
Stigen fortsätter ner mot Laxtjärn.
En av områdets karaktärsfåglar är korpen, som hörs mest hela tiden. På väg nedför berget stötte jag upp en tjäder på nära håll och man är lika oförberedd varje gång det händer.
Korp
Skogen i sluttningen ner mot LaxtjärnHögstubbe
Till slut hade jag kommit ner för Ysbergets västsluttning och stigen mynnade ut på en liten körväg, som gick till Laxtjärn. Jag fikade inte där utan tog några bilder över tjärnen och fortsatte sedan vidare längs den lilla skogsbilvägen längs Ysens norra strand.
Vyer över Laxtjärn
Stora delar av skogen strax norr om Ysen består av 45-årig lövskog, framförallt björk. Den har växt upp på ett hygge, som togs upp i mitten på 70-talet. Här är det meningen att man ska bibehålla en ren lövskog och därför rensar man undan den gran, som försöker etablera sig. Hit har lövskogens fåglar hittat och jag hörde ljudet av ett mynt, som snurrar på en marmorskiva, dvs. grönsångaren.
Björkskog och vitsippor
Körvägen längs Ysens norra strand går genom den 45-åriga björkskogen.
Nu började det knorra i magen igen och det började kännas akut att få i sig lite kaffe och smörgås. Målet hade hela tiden varit inställt på det fina vindskydd, som ligger på den norra stranden. Jag hade hoppats på att kunna fotografera fiskgjusarna, men de behagade inte visa sig. Det blev några bilder på storlom och sädesärla istället.
Vindskyddet vid YsenGrillplatsen och sjön
Storlom
Sädesärla
Här kommer ytterligare ett par fågelbilder, som jag tagit i naturreservatet och dess närmaste omgivningar.
TornfalkJärpe
Dagen var till ända och det var dags att åka hem. Nu hade husvagnsfolket vid badplatsen vaknat till liv så jag språkade lite med dem, satte mig i bilen och påbörjade hemfärden. Det hade varit en mycket skön dag.
Här kommer en länk till Länsstyrelsen i Gävleborg, där du kan läsa mer om Ysberget-Laxtjärnsberget:
Slutligen vill jag tipsa om skriften ”Naturskogen på Ysberget och Laxtjärnsberget : en skogsbiologisk inventering” av Per Linder. Den finns att läsa öppet på nätet och här kommer en länk till pdf-filen:
Vid Sågtjärnen, som ligger mellan sjöarna Järvsjön och Norrbränningen, finns en sagovärld och förtrollad plats uppbyggd av Ljusnebon och levnadskonstnären Lennart Plahn (1924-2009). Trots att den ligger nära och att jag hört så mycket talas om den hade jag aldrig förärat platsen ett besök. Nu var tiden inne och fredagen den 17 april gjorde vi ett studiebesök jag, Annica, Nelly och Bricken. Ryktet sade att det skulle vara svårt att hitta igen början på stigen, men efter att ha svept lite med blicken så syntes den tydligt från skogsbilvägen. Där finns också en liten parkeringsficka för bilen.
Stigen leder till sagans värld.
Efter cirka 300 meters promenad börjar man känna sig iakttagen och plötsligt dyker den fantasifulla portalen till Lennart Plahns värld upp.
Sågstugan ligger vid en damm och vaktas av allsköns väsen och figurer.Eftersom ingen tar hand om detta sagoland längre tar naturen sakta men säkert tillbaka landet. De små husen i dammen är ändå fantastiska i sitt smått förfallna skick.Lennart såg formerna i naturen och skapade utifrån det. Här vaktar den stora ormen stenen.Inte ens trädens stammar saknar liv.Vid kanten av dammen ligger borgen. Den är antagligen ointaglig.
Lennart lade sig vinn om detaljerna och måste ha ägnat många timmar till att utforma dem.
Efter alla dessa intryck passade det alldeles utmärkt med lite fika bredvid stugan. Nelly och Bricken låter sig smaka.
Även närmast kring och på stugan flödar skaparlusten. Konsten finns på väggar, tak, dörrar och på ytorna strax utanför.
Småfolket dekorerar sina tak med flaskbottnar.
Ibland känns det som man kommit till Hans och Gretas värld, men häxan ser ut att vara snäll.
I de här holkarna trivs man säkert om man är pärluggla eller rödstjärt.Balansnummer i naturen
Området är inte klassat som nyckelbiotop, men här finns gott om grov björk och asp och kanske finns en del fynd att göra i händelse av en inventering.
Grov lövskog med inslag av grova lågor och död ved.
Fikat var slut och vi var mätta på intryck så det var dags för hemfärd. En speciell upplevelse som varmt kan rekommenderas. Det är en lättsam promenad, som de flesta mäktar med. Det är ett fascinerande livsverk med lite sorgliga inslag.
År 2016 kom det ut en fin bok om Lennart Plahn och hans värld med texter av bland annat Anita Eriksson, Christer Holm och Bengt Sundström.
Här kan ni klicka på länken och läsa mer om Lennart Plahn, hans liv och verk.
Årets sista utflykt, söndagen den 6 oktober, gick till Nianforsskogarna och en ganska stor nyckelbiotop, som jag varit nyfiken på en längre tid. Jag valde gamla E4:an norrut från Söderhamn och svängde västerut i Njutånger mot Nianfors. Efter cirka 2,5 mil åkte jag genom byn Karlsnäs och efter bara ytterligare 2,5 kilometer, precis norr om sjön Stor-Nien, svängde jag höger norrut efter vägen, som går mot Lillvallen, Stora Öråsen, Svedja/Bobygden och Delsbo. Jag fortsatte knappt 2 kilometer norrut och ställde bilen i en vägkorsning. Nu var jag framme vid dagens utflyktsmål – nyckelbiotopen Gluggberget. Nyckelbiotopen var markerad med band och det gick bra att följa den norra kanten uppför berget.
Det är inte så svårt att med blotta ögat se gränsen till nyckelbiotopen.
Några enstaka snöflingor hade fallit och inte mycket mer skulle bli heller denna vinter.
Porten till trollskogen
Skogen är inte så grovvuxen, men ger ändå ett naturskogsartat intryck med tanke på trädslagsblandning och olikåldrighet. Det finns också gott om gamla avverkningsstubbar från dimensionsavverkningen och överallt finns mossbevuxna lågor och mängder med död ved.
Mossbevuxna lågorStubbe med moderiktig mossmössa
Förvridna silverstubbar med brandljud minner om den riktigt gamla skogen.
BarrbroskingKammossa
En del grova lågor ser ut som sovande monster. De ser ut att kunna ruska på sig och vakna till liv.
Stor myrstack i skogenBägarlav
Det började bli dags att fika och det kände jag för att göra vid en gammal författarkoja i närheten. Jag åkte tillbaka ut på Nianforsvägen, svängde höger västerut och åkte över Niannoret, fortsatte förbi byn Östansjö och svängde sedan söderut på en grusväg mellan Bysjön och Hundgårdssjön. Därifrån letade jag mig tillbaka österut via skogsbilvägar och hamnade till slut strax norr om Norr-Mörtsjön. Den svarta pricken på kartan markerar ungefär var kojan ligger.
Hälsingeförfattaren Birger Lundberg, född 1911 i Hudiksvall och död i Arbrå 1996, sägs ha använt denna koja som författarlya. Det är också den kojan, som åsyftas i boken ”Kojan i skogen” från 1961. Boken börjar med meningen ”Det ligger en liten, liten koja djupt in i skogen.” Sjön, en bit söder om kojan, tycks ha bytt namn från Norra Maskinsjön till Norr-Mörtsjön. På en fastighetskarta från 1956 gäller fortfarande det tidigare namnet.
Kojan i skogen börjar skymta bland träden.
Det saknas hjärta på dörren, men man kan inte få allt.
Det blev dags att åka hem och jag kände mig nöjd efter att ha fått en rejäl dos av både natur och kultur. Vi återkommer till våren med nya utflyktsmål.
Söndagen den 22 september gjorde jag och min gode vän Rikard Willerius ett besök i Färnebofjärdens nationalpark. Parken ligger verkligen på länsgränserna. Den breder ut sig över fyra län – Gävleborg, Uppland, Dalarna och Västmanland. Det finns två nationalparker i Gävleborgs län och tidigare detta år besökte jag den andra – Hamra nationalpark. Parken är stor så vi hann inte utforska den utan gjorde avstickare till Ingbo kvarn, Stormossen, Skekarsbo och Östa stränder. Vi började emellertid i Gysinge i naturrummet och huvudentrén på Mattön.
Naturrummet i Färnebofjärdens nationalpark
Gammalt brofäste i Dalälven
En promenad längs 4-kilometersslingan på Mattön var perfekt uppvärmning inför dagen.
Vi tog en liten avstickare till Ingbo kvarn.
Utsiktstornet i Skekarsbo var inget att ha om man lider av höjdskräck. Vi pallrade oss upp i alla fall och fick lön för mödan.
Utsikt från tornet på Skekarsboberget
Stormossens fågeltorn var inte lika högt och resultatlöst denna gång. Fåglarna lyste med sin frånvaro.
Det var verkligen en upplevelse att promenera efter sandstränderna i Östa. Vilket badställe det måste vara på sommaren! Det kändes lite för kallt för att prova naturistbadstranden. Å andra sidan hade det nog känts för varmt i annat fall.
Dagen avslutades med en fika på caféet i naturrummet. En trevlig dag var till ända och det var dags att åka hem.
Onsdagen den 14 augusti och det var dags för den årliga utflykten tillsammans med min gamla studiekamrat Lars Våge. Vi hade bestämt oss för att besöka ett av länets nyaste naturreservat, Måndagsskogarna, bildat nu i år 2019. Det är också ett av de allra största naturreservaten med 1 863 hektar. Eftersom det är så pass stort är många naturtyper representerade. Här finns orörda tallskogar, näringsrika granskogar, myrar av olika typer, hällmarksskog och sumpskogar. Den förhållandevis orörda Hångelån rinner rakt igenom området och det finns storslagna geologiska formationer vid platser med spännande namn som Lilla Helvetet och Fans Päronland. Reservatet är för stort för att hinnas med på en dag, men vi beslutade oss för att börja med en vandring längs Hångelån för att slutligen komma fram till Lilla Helvetet.
Jag utgick denna gång från sommarstugan i Loka, Delsbo och började med att ta vägen mot Bjuråker. Därefter svängde jag vänster ut på väg 305 mot Friggesund. Efter bara ett par kilometer var det dags att svänga vänster igen och åka genom byarna Sörlia, Norrlia, Holmberg och Norrhavra. Vägen mynnar ut i ett t-kors vid Norrberg och där svängde jag höger mot Ängebo. I Ängebo svängde jag vänster och började min resa norrut genom Svågadalen. Byarna Björsarv, Brännås, Brändbo och Skån avverkades i raskt takt och snart var jag framme i Valsjön, där vi hade bestämt att vi skulle möta upp. Vi hoppade över i en bil och åkte västerut in på skogsbilvägen precis norr om Lill-Valsjön. Efter cirka 2 kilometer kom vi till reservatsgränsen och efter ytterligare 2 kilometer till vändplanen, där vi skulle ställa bilen och där stigen längs Hångelån började. Länsstyrelsen verkar inte ha hunnit med att sätta upp informationsskyltar och gränsmarkeringar.
HångelånBro över Hångelån
Efter 500 meter försvann stigen helt plötsligt trots att den fanns med på kartan. Terrängen blev bitvis svårforcerad med sumpmark, block och hål så man kan säga att det blev ett litet helvete att ta sig till Lilla Helvetet. Det gick inte heller att gå längs ån, men man kunde göra avstickare till åkanten då och då.
Lars har gjort en avstickare ned till ån.Ruttnande flottningsränna
Här och där ser man rester efter flottningen. Istället för att låta timret flyta direkt i ån så byggde man flottningsrännor på sidorna.
Strax innan Lilla Helvetet blev marken torrare och det blev enklare att ta sig fram. Skogen blev grövre och övergick till blandskog med relativt stort lövinslag.
Koralltaggsvamp
Kandelabersvamp
Grov torraka i blandskogen
Till slut nådde vi fram till Lilla Helvetet och kunde konstatera att 2,5 kilometers vandring tagit närmare 2 timmar. Här har en isälv en gång i tiden grävt ur landskapet och bildat en imponerande kanjon. Klippformationer reser sig högt från marken och terrängen mellan blocken är ett myrlandskap.
Klippformationen reser sig ur myren.
Sten, block och klippväggar
Lars tittar fram genom en grotta.
På klippväggarna växte många olika slags lavar och mossor.
Mjöllav
Gulvit renlav
Garnlav
Det syntes att myrarna kring blocken är fina hjortronmyrar. Nu var det dock för sent även om en del sena blötgubbar fanns kvar. Kring myrarna och i angränsande skog fanns ytterligare arter av blommor och lavar.
SlåtterblommaNorrlandslavKnärot
Eftersom vi även hade tänkt hinna med en utflykt till Måndagstjärnen och Måndagsberget var det tid att återvända till bilen. Den här gången svängde vi in västerifrån direkt söder om Lill-Valsjön. Skogen på Måndagsberget är den finaste i hela reservatet.
Blandskogen vid Måndagsberget är grov. Lars står och kramar en asp.Vem är äldst?
Ju längre in i skogen vi åkte ju sämre blev skogsbilvägarna. Här åker inte många. Det är högt gräs och sly i mittsträngen. Om några år kan man inte åka här.
Vildvuxen mittsträng
Plötsligt hittade vi ett fällhorn efter en 10-taggare. Efter att ha poserat vid det så lät vi det ligga kvar i skogen.
Råmyran
Vi avslutade med en ståfika vid Måndagstjärn. Här lyckades också bloggförfattaren med konststycket att plurra med ena benet ned till höften.
MåndagstjärnBara att dra och hoppas på att stöveln inte sugit sig fast alltför mycket.
På Länsstyrelsen Gävleborgs hemsida kan du läsa mer om Måndagsskogarna:
Fredagen den 8 augusti och dagen var som gjord för ett besök på det sägenomspunna berget Blacksås. Berget med omgivande skogar blev naturreservat 2006 och utvidgades 2015 och är nu på 223 hektar. Blacksås topp ligger 437 meter över havet och den lodräta klippväggen är ca 150 meter. Vi åkte E4:an norrut från Söderhamn och svängde västerut efter cirka 3,5 mil mot Nianfors. Efter ungefär 1 mil svängde vi höger (norrut) mot Delsbo/Bobygden. Efter ungefär 7 kilometer svänger man höger igen, där det står naturreservat och sen följer man vägen tills den tar slut vid en vändplan. Då är man framme vid Oppsjöskogens naturreservat och där ställde vi bilen. Här väntar en promenad på ungefär 1 kilometer längs Sjuvallsleden, som passerar bergets topp och utsiktspunkten. Den här vandringen är relativt behaglig. Vill man ha en tuffare prövning väljer man istället att åka till Blacksåsvallen och gå upp ifrån sydost. Då är det nästan bergsklättring på vissa ställen, men skogen är mycket finare där.
Här följer man Sjuvallsleden mot Blacksås.I början av stigen är naturen inte så inspirerande.Det här är en vältrampad stig. Blacksås är mycket välbesökt sommartid. Lite uppför är det naturligtvis även denna väg så om man känner sig trött går det bra att vila en stund vid reservatsgränsen.
I berget bor det troll och det finns oupptäckta, enorma malmfyndigheter här. Åtminstone om man får tro alla skrönor, som florerar om berget. Till och med Selma Lagerlöf har skrivit en saga/skröna om Blacksås. Den finns med i Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige.
De gamla gruvhålen är djupa, ofta vattenfyllda och kan vara livsfarliga. Det är säkrast att hägna in dem.Det finns också en källa på berget.Snart är vi framme vid vindskyddet och stupet.Skogen försvinner och hällmarken breder ut sig. Vi kan ana utsikten.Vindskyddet med den ilsket gula varningsskylten.
Utsikten är makalös och det pratas om att den lodräta klippväggen använts till ättestupa, dvs. att man slängt ner orkeslösa åldringar där. Det låter lagom makabert och spännande, men den tråkiga sanningen är att forskarna är relativt överens om att ättestupor aldrig funnits.
Magnifik utsikt mot Blacksåsvallen.
Eftersom jag inte gillar höjder så kröp jag fram till stupkanten och tittade försiktigt över. Jag skulle aldrig våga gå fram och riskera att kanske snubbla på en sten.
Här väntar stupet.Granarna saknar höjdskräck.
Här dricks det bara kaffe som vanligt. Dricker man starkare drycker riskerar man att bli stupfull.Efter ett par timmar på berget tog Bricken och jag stigen nedåt igen. En härlig utflykt var till ända.
Om ni vill veta mer så kan ni läsa om Blacksås på Länsstyrelsen Gävleborgs hemsida:
Ibland upptäcker man platser av en slump. Innan jag vände hem efter besöket i Rasbergsskogen så fortsatte jag skogsbilvägen nästan ända fram till E4:an. Om man är försiktig så går det att öppna grindarna och smyga ut på E4:an. Ett absolut krav då är att stänga grindarna efter sig med tanke på att det är en del av viltstängslet. Den här skogsbilvägen går med andra ord mellan Sunnäsbruk och E4:an. På höger sida (norr om vägen) öppnade sig något som nästan såg ut som infarten till en tomt, men jag kunde inte se något hus. Jag körde försiktigt in bilen, gick ur och gick runt lite på de övervuxna markerna. Det var längesen jag såg så mycket flygande dagfjärilar. Det fladdrade överallt och det var en hel del olika arter. Jag bestämde mig för att återkomma nästa dag, den 19 juli, för att studera fjärilarna närmare.
Att skilja blåvingar åt är riktigt svårt och även om jag rådfrågat expertisen så känner jag mig inte säker på arterna. Undersidan är viktigare att studera än ovansidan.
Hedblåvinge
Silverblåvinge
Ljungblåvinge
Vitgräsfjäril
Många fjärilar gillar tistlar.Efter ödetomten fortsätter vägen genom den fuktiga granskogen. Vägkanterna blommar för fullt.
Vitfläckig guldvinge
Jag såg att det fanns två olika arter av nätfjärilar på platsen varav en skulle visa sig vara en raritet.
Skogsnätfjäril
Skogsnätfjärilen är ganska vanlig, men vår mörkaste nätfjäril, sotnätfjärilen är sällsynt och minskar. Den är klassad som nära hotad och därför är varje plats den återfinns på intressant. Här på Tvärågårdens gamla tomt fanns den.
Sotnätfjäril
För att sotnätsfjärilen ska flyga så måste också dess värdväxt finnas och mycket riktigt så hittade vi vänderot.
Läkevänderot
Utflykten avslutades med fika och det är inte alla gånger man nästan kan sitta mitt i vägen och dricka kaffe. En härlig utflykt till ett fantastiskt fjärilsställe.
Ett av Söderhamns kommuns finaste naturskogsområden är utan tvekan Rasbergsskogen och dit bestämde jag mig för att åka onsdagen den 18 juli. Från Söderhamn tar man kustvägen söderut via Ljusne och åker ca 1,5 mil till Sunnäs. Därefter svänger man höger (västerut) mot Sunnäsbruk. Fortsätt västerut på grusvägen genom Sunnäsbruk och åk sedan skogsbilvägen västerut ytterligare 3 kilometer. Området ligger söder om vägen, mellan vägen och Frössibäcken. Det är en relativt stor nyckelbiotop, som borde vara föremål för utredning gällande naturreservat.
Området är väldigt varierat och här finns både näringsrika partier och mer magra. Skogen varierar mellan blandskog, skog med högt lövinslag och ren tallskog. Skogen öppnar sig på många ställen och det finns kärr och glupar. Det finns gott om gammal, grov asp och ganska många riktigt grova tallöverståndare.
Skogen öppnar sig. Lövinslaget är högt och marken ser nästan ut som en uttorkad, större bäckfåra. Här är det antagligen vattenfyllt direkt efter snösmältningen.
Överallt står sådana här grova tallar. Det står ett objektiv lutat mot stammen.Förvridna, döende aspar
Aspticka
Större aspticka
Asp med blemlav
Ostronmussling
Helt plötsligt ljusnar det inne i skogen och man kommer fram till ett av kärren.
Kärr med torra kanterEkorren är huvudmisstänkt här.
En bit längre in i skogen så dyker näringsrika partier upp med hög bonitet. Växtligheten är frodigare kring kärren. Här finns grov granskog, liljekonvalj, Jungfru Marie nycklar och ormbär.
Granlåga
Ormbär
Jungfru Marie nycklar
Glupar är tidvis vattenfyllda sänkor i naturen. De brukar torka upp under högsommaren, men några är fortfarande vattenfyllda.
Vattenfyllda glupar
Bitterlav
Någon slags hätta (Mycena)
Linnéa utan blommor
Örnbräken
Stensöta
I den södra delen av området blir marken torrare och tallskogen tar över alltmer.
Flyttblock bland tallarnaTallskog med olikåldriga träd
Jag är grovhuggen
Pansarbark
Skogsbolaget har markerat nyckelbiotopens yttergränser.
I Länsstyrelsens skrift ”Värdefull natur i Gävleborg” kan du läsa mer om Rasbergsskogen. Det är objekt 81 under Söderhamns kommun och återfinns på sidan 235 i skriften. Här kommer en länk, där du kan ladda hem skriften:
