Ibland upptäcker man platser av en slump. Innan jag vände hem efter besöket i Rasbergsskogen så fortsatte jag skogsbilvägen nästan ända fram till E4:an. Om man är försiktig så går det att öppna grindarna och smyga ut på E4:an. Ett absolut krav då är att stänga grindarna efter sig med tanke på att det är en del av viltstängslet. Den här skogsbilvägen går med andra ord mellan Sunnäsbruk och E4:an. På höger sida (norr om vägen) öppnade sig något som nästan såg ut som infarten till en tomt, men jag kunde inte se något hus. Jag körde försiktigt in bilen, gick ur och gick runt lite på de övervuxna markerna. Det var längesen jag såg så mycket flygande dagfjärilar. Det fladdrade överallt och det var en hel del olika arter. Jag bestämde mig för att återkomma nästa dag, den 19 juli, för att studera fjärilarna närmare.
Att skilja blåvingar åt är riktigt svårt och även om jag rådfrågat expertisen så känner jag mig inte säker på arterna. Undersidan är viktigare att studera än ovansidan.
Jag såg att det fanns två olika arter av nätfjärilar på platsen varav en skulle visa sig vara en raritet.
Skogsnätfjärilen är ganska vanlig, men vår mörkaste nätfjäril, sotnätfjärilen är sällsynt och minskar. Den är klassad som nära hotad och därför är varje plats den återfinns på intressant. Här på Tvärågårdens gamla tomt fanns den.
För att sotnätsfjärilen ska flyga så måste också dess värdväxt finnas och mycket riktigt så hittade vi vänderot.
Utflykten avslutades med fika och det är inte alla gånger man nästan kan sitta mitt i vägen och dricka kaffe. En härlig utflykt till ett fantastiskt fjärilsställe.
Ett av Söderhamns kommuns finaste naturskogsområden är utan tvekan Rasbergsskogen och dit bestämde jag mig för att åka onsdagen den 18 juli. Från Söderhamn tar man kustvägen söderut via Ljusne och åker ca 1,5 mil till Sunnäs. Därefter svänger man höger (västerut) mot Sunnäsbruk. Fortsätt västerut på grusvägen genom Sunnäsbruk och åk sedan skogsbilvägen västerut ytterligare 3 kilometer. Området ligger söder om vägen, mellan vägen och Frössibäcken. Det är en relativt stor nyckelbiotop, som borde vara föremål för utredning gällande naturreservat.
Området är väldigt varierat och här finns både näringsrika partier och mer magra. Skogen varierar mellan blandskog, skog med högt lövinslag och ren tallskog. Skogen öppnar sig på många ställen och det finns kärr och glupar. Det finns gott om gammal, grov asp och ganska många riktigt grova tallöverståndare.
Helt plötsligt ljusnar det inne i skogen och man kommer fram till ett av kärren.
En bit längre in i skogen så dyker näringsrika partier upp med hög bonitet. Växtligheten är frodigare kring kärren. Här finns grov granskog, liljekonvalj, Jungfru Marie nycklar och ormbär.
Glupar är tidvis vattenfyllda sänkor i naturen. De brukar torka upp under högsommaren, men några är fortfarande vattenfyllda.
I den södra delen av området blir marken torrare och tallskogen tar över alltmer.
I Länsstyrelsens skrift ”Värdefull natur i Gävleborg” kan du läsa mer om Rasbergsskogen. Det är objekt 81 under Söderhamns kommun och återfinns på sidan 235 i skriften. Här kommer en länk, där du kan ladda hem skriften:
Lördagen den 29/6 och det blev en utflykt till Bleckbergens urskog, som är ett av länets minsta naturreservat, bara 4 hektar. Jag tog E4:an norrut mot Hudiksvall och svängde vänster mot Boda bruk strax innan Enånger. Efter att ha åkt igenom Boda bruk fortsatte jag någon kilometer och svängde därefter höger mot Grängsjö. Strax innan Grängsjö svängde jag vänster mot Nybo och därefter var det skyltat fram till reservatet. Det var en viss kontrast att besöka ett av länets minsta reservat efter att nyligen besökt ett av de allra största (Stora Korpimäki). Området har varit skyddat länge av ägaren Uppsala stift, men övergick till naturreservat 1981.
Man får gå cirka 500 meter längs den orangemarkerade stigen innan man är framme vid reservatet. Skogen är en blandskog mellan gran och tall och lövinslaget är ganska lågt. Tallöverståndarna är grova och riktigt gamla, några över 400 år.
Skogen är urskogslik. Ingen har avverkat här på mycket länge och det är gott om torrakor, fallna träd, lågor och död ved.
Stigen går i en rundslinga och mitt i reservatet blir skogen öppnare och luckigare. Mosstäcket ligger grönt och här finns bänken i skogen. En mer diskret fikaplats är svårt att tänka sig.
Det finns också ett stort flyttblock i reservatet och på stenen växer både stensöta och örnbräken.
I den västra delen av reservatet finns en liten myr och där växte Jungfru Marie nycklar. Jag hade kanske hoppats på att få se lite fler orkidéarter, men där gick jag bet.
Nu behövdes det verkligen kaffe så det var till att leta upp ett någorlunda myggfritt ställe. Idén var att åka tillbaka mot Grängsjö och svänga vänster vid Mössbovallen. På så sätt närmar man sig reservatet direkt norrifrån. Här ligger också Evas kolarkoja, som är ett perfekt fikaställe och som jag presenterat i ett tidigare blogginlägg. Först åkte jag dock förbi kolarkojan och fortsatte till vändplanen alldeles innan reservatet. Här befinner man sig högt och har fin utsikt över de hyggen, som breder ut sig och som vanligt hamnar Storåsen i blickfånget.
Om man sitter stilla en stund så ser man att hygget är fullt av liv. Många fågelarter, som trängts undan från det moderna jordbrukslandskapet har funnit en fristad på hyggena. Det gäller t.ex. trädlärka och ortolansparv eller de som dök upp nu, buskskvätta och törnskata.
Sakta smög jag iväg till Evas kolarkoja med blomsterprakt och ännu en utsikt över Storåsen. Fjärilarna fladdrar över blommorna och plötsligt ser jag något stort som väcker mitt intresse. Det är en aspfjäril och det är sällan man ser den på marken. Den håller mest till uppe i trädkronorna. I det närliggande naturreservatet Mössboåsen finns det mycket gamla, grova aspar.
Utflykten var över för denna gång och det var dags att åka hem. Det var myggfritt vid Evas kolarkoja, men tyvärr inte bromsfritt. Fick mig några rejäla nyp av hästbromsen/fäbromsen. De biter/sticker rakt genom tröjan.
Här kan du läsa mer om naturreservatet Bleckbergens urskog på Länsstyrelsen Gävleborgs hemsida: