Natur i Gävleborg

Författare: naturigavleborg.se

  • Bleckbergens urskog

    Lördagen den 29/6 och det blev en utflykt till Bleckbergens urskog, som är ett av länets minsta naturreservat, bara 4 hektar. Jag tog E4:an norrut mot Hudiksvall och svängde vänster mot Boda bruk strax innan Enånger. Efter att ha åkt igenom Boda bruk fortsatte jag någon kilometer och svängde därefter höger mot Grängsjö. Strax innan Grängsjö svängde jag vänster mot Nybo och därefter var det skyltat fram till reservatet. Det var en viss kontrast att besöka ett av länets minsta reservat efter att nyligen besökt ett av de allra största (Stora Korpimäki). Området har varit skyddat länge av ägaren Uppsala stift, men övergick till naturreservat 1981.

    Vid vändplanen finns ett hygge med utsikt mot Storåsen.
    Här har man tagit motorsågen till hjälp för att frilägga stigen. Fullt förståeligt, men visst störs vildmarkskänslan lite.

    Man får gå cirka 500 meter längs den orangemarkerade stigen innan man är framme vid reservatet. Skogen är en blandskog mellan gran och tall och lövinslaget är ganska lågt. Tallöverståndarna är grova och riktigt gamla, några över 400 år.

    Bloggförfattaren bredvid en jätte
    Ingen match att gömma sig bakom dessa tallar.

    Skogen är urskogslik. Ingen har avverkat här på mycket länge och det är gott om torrakor, fallna träd, lågor och död ved.

    Torraka
    Även de döda, spiralvridna träden har imponerande grovlek.
    Fallna jättar ger liv till massor med arter.
    Tickorna bryter ned de döende och döda träden.

    Stigen går i en rundslinga och mitt i reservatet blir skogen öppnare och luckigare. Mosstäcket ligger grönt och här finns bänken i skogen. En mer diskret fikaplats är svårt att tänka sig.

    Bänken i skogen
    Det skulle ha suttit fint med ägg och kaffe, men myggen förstörde nöjet. Fikat fick vänta till ett bättre ställe.
    Vargmjölk
    Någon slags lavmätare

    Det finns också ett stort flyttblock i reservatet och på stenen växer både stensöta och örnbräken.

    Flyttblock
    Stensöta i förgrunden och örnbräken längst upp på stenen
    Här ligger myrstackarna på rad.
    Riktigt stor myrstack

    I den västra delen av reservatet finns en liten myr och där växte Jungfru Marie nycklar. Jag hade kanske hoppats på att få se lite fler orkidéarter, men där gick jag bet.

    • Myren i reservatets västra del
    Jungru Marie nycklar

    Nu behövdes det verkligen kaffe så det var till att leta upp ett någorlunda myggfritt ställe. Idén var att åka tillbaka mot Grängsjö och svänga vänster vid Mössbovallen. På så sätt närmar man sig reservatet direkt norrifrån. Här ligger också Evas kolarkoja, som är ett perfekt fikaställe och som jag presenterat i ett tidigare blogginlägg. Först åkte jag dock förbi kolarkojan och fortsatte till vändplanen alldeles innan reservatet. Här befinner man sig högt och har fin utsikt över de hyggen, som breder ut sig och som vanligt hamnar Storåsen i blickfånget.

    Utsikt mot Storåsen

    Om man sitter stilla en stund så ser man att hygget är fullt av liv. Många fågelarter, som trängts undan från det moderna jordbrukslandskapet har funnit en fristad på hyggena. Det gäller t.ex. trädlärka och ortolansparv eller de som dök upp nu, buskskvätta och törnskata.

    Törnskata
    Buskskvätta

    Sakta smög jag iväg till Evas kolarkoja med blomsterprakt och ännu en utsikt över Storåsen. Fjärilarna fladdrar över blommorna och plötsligt ser jag något stort som väcker mitt intresse. Det är en aspfjäril och det är sällan man ser den på marken. Den håller mest till uppe i trädkronorna. I det närliggande naturreservatet Mössboåsen finns det mycket gamla, grova aspar.

    Aspfjäril
    Evas kolarkoja
    • Pärlemorfjäril
    Storåsen skymtar mellan träden.

    Utflykten var över för denna gång och det var dags att åka hem. Det var myggfritt vid Evas kolarkoja, men tyvärr inte bromsfritt. Fick mig några rejäla nyp av hästbromsen/fäbromsen. De biter/sticker rakt genom tröjan.

    Här kan du läsa mer om naturreservatet Bleckbergens urskog på Länsstyrelsen Gävleborgs hemsida:

    https://www.lansstyrelsen.se/gavleborg/besok-och-upptack/naturreservat/bleckbergens-urskog.html

  • Stora Korpimäki naturreservat

    Söndagen den 9 juni och regnet öste ner. Vi städade stugan och packade bilen. Vi var klara med Orsa finnmark för den här gången. Meningen var att vi skulle avsluta med en rejäl utflykt till Stora Korpimäki naturreservat, men vädret gjorde att vi funderade på att åka direkt hem till Söderhamn. Kärt barn har många namn och berget heter på olika kartor och i olika dokument 1. Stora Korpimäki 2. Stora Korpmäki 3. Stora Korpmägg. Det står var och en fritt att välja något av namnen för berget och för att krångla till det ytterligare så finns ett annat berg, som heter Korpmäck (732 meter), cirka två mil söderut. Naturreservatets namn är dock Stora Korpimäki. Det ursprungliga reservatet bildades 1990 och bestod av berget Stora Korpimäki, som är Gävleborgs högsta punkt med 711 meter. Sedan har reservatet utvidgats i två omgångar 2003 och 2009. Det är nu på hela 1903 hektar och därmed ett av Gävleborgs läns största.

    Gles höglägesgranskog med hänglavsdraperade granar

    Till slut bestämde vi oss för att åtminstone ta oss upp på Stora Korpimäki och länets högsta punkt. Det hade vi haft som ett av målen hela tiden och lite regn skulle inte få hindra oss. Det går en fin skogsbilväg ända fram till foten av berget. Därefter går det en markerad stig upp på toppen. Det är en promenad på cirka 1 kilometer och lutningen är inte värre än att man klarar det med någorlunda kondition även om pulsen stiger en del. Ett annat mål var att hitta den sällsynta långskäggslaven, som växer på ett antal granar på cirka 690 meters höjd. Granskogen uppe på berget är mer eller mindre opåverkad av skogsbruk, men den är gles och nästan av förfjällskaraktär. Det hänger massor av skägglavar på granarna, men långskägget lyckades vi inte hitta. Det var inte så inspirerande att leta heller med helt igenimmade glasögon.

    Bildbevis på att Bricken nådde toppen.
    Bloggförfattaren ville inte vara sämre.
    Utsikt från Stora Korpimäkis topp
    Utsikt genom den glesa granskogen

    När vi kommer tillbaka nästa gång ska vi utforska det stora naturreservatet bättre. Då ska vi bestiga Stora Digerberget och Harjamäki också.

    Här kan du läsa mer om Stora Korpimäkis naturreservat på Länsstyrelsen Gävleborgs hemsida:

    https://www.lansstyrelsen.se/gavleborg/besok-och-upptack/naturreservat/stora-korpimaki.html

    Stora Korpimäki är också ett Natura 2000-område och här kommer en länk till bevarandeplanen:

    https://www.lansstyrelsen.se/download/18.276e13411636c95dd937047/1526986268003/stora-korpimaki-se0630072-2016.pdf

  • Börningsbergets naturreservat

    Det hade blivit eftermiddag lördagen den 8 juni och stärkta av fikat på Fågelsjö gammelgård gav vi oss av emot Börningsbergets naturreservat. Området var tidigare domänreservat och uppdelat i två mindre områden ca 1 km ifrån varandra. 1996 omvandlades domänreservaten till naturreservat och 2013 slogs områdena ihop och ett naturreservat på 102 hektar bildades. Börningsberget är också sedan 2005 Natura 2000-område.

    Vi tänkte besöka den mycket kraftiga och urskogslika granskog, som växer i reservatets västra del. Här finns också en markerad stig. På andra sidan vägen finns ett intressant skogsmuseum, där man kan få en bild av forna tiders hårda skogsarbete. Här finns redskap, verktyg, kolarkoja och skogskoja för 16 skogsarbetare.

    Gamla vagnar i skogsmuséet

    Olika stockdimensioner. 1:an ser man knappast längre i dagens skogar.

    Granskogen är verkligen imponerande. Marken är näringsrik och vissa av granarna är över 40 meter. Lågorna är enormt grova och det är en riktig trollskog.

    Här börjar stigen i reservatets västra grantrollskog.
    På vissa ställen har man röjt stigen när jättarna fallit rakt över.
    Enorma granlågor
    Näringsrik granskog
    Harsyra
    Stenmurkla
    Jättelågor i förgrunden och 40-metersgranar i bakgrunden

    Mörka moln började torna upp sig och det var dags att återvända till Fiskarstugan i Noppikoski. Morgondagen skulle bjuda på nya utflykter.

    Här kan du läsa mer om Börningsbergets naturreservat på Länsstyrelsen Gävleborgs hemsida:

    https://www.lansstyrelsen.se/gavleborg/besok-och-upptack/naturreservat/borningsberget.html

    Börningsberget är också ett Natura 2000-område och här kommer en länk till bevarandeplanen:

    https://www.lansstyrelsen.se/download/18.276e13411636c95dd936f6d/1526985952741/borningsberget-se0630075-2016.pdf

  • Hamra nationalpark

    Nationalparkssymbolen Guldkronan

    Det skulle bli en helg i Orsa finnmark, 7-9 juni, med två övernattningar i Fiskarstugan, en av Orsa besparingsskogs fina stugor. Orsa finnmark är ödemarken, som ligger i Dalarnas landskap, men i Gävleborgs län. Stugan ligger i Noppikoski, som är Orsa finnmarks sydliga utpost. På lördagsmorgonen bar det iväg mot det första utflyktsmålet, Hamra nationalpark. Parken invigdes första gången 1909, men var egentligen alldeles för liten för att vara nationalpark. Det fanns två vägar att gå, antingen skulle man omvandla parken till naturreservat eller utvidga den rejält. Man valde det senare alternativet och 2011 återinvigdes parken utvidgad från 28 hektar till 1 383. Flera tidigare domänreservat hade införlivats bl.a. Svartågrenens domänreservat.

    Fiskarstugan i Noppikoski
    Fina vyer på väg till Hamra nationalpark

    Vi hade planerat innan vilka vandringsslingor vi skulle gå och vi valde bort den långa Hamraleden, som korsar hela parken och tar cirka sex timmar att gå. Vi hade andra planer för eftermiddagen så därför fick det bli Urskogsslingan 3 km och korta Svartåslingan 1 km. Vi började med Urskogsslingan, som delvis är handikappanpassad. Första delen fram till utsiktsplatsen vid Svansjön består av en ganska bred trätrottoar. Därefter vidtar den ursprungliga stigen in i urskogen.

    Urskogsslingan 3 blir bra.
    Den gamla, fantasifulla entrén är flyttad och markerar nu slutet på Urskogsslingan.
    På väg till Svansjön via Svansjömyran
    Information om växt- och djurliv finns lite här och där.
    Utsikt över Svansjön

    Stigarna i parken är tydligt markerade. Tallskogen är olikåldrig och gles på många ställen. Flera träd är döda eller döende, men står fortfarande.

    Den gamla tallskogen, gles och luckig
    Tydlig markering av stigen
    Stubbrostnavling
    Blodticka
    Sotägg
    Med lite fantasi ser man en gubbe, som lipar.

    Nationalparken är känd för sin oerhört artrika skalbaggsfauna. Över 450 arter har påträffats här. Vissa skalbaggar älskar gamla solbelysta tallågor och andra föredrar nyligen död tallved. Det finns gott om båda sorterna här i parken.

    Ett eldorado för skalbaggarna
    Grova tallågor ligger utspridda överallt.

    En del av skogen har brunnit och det finns fortfarande spår av det i form av brandljud.

    Brandljud

    Större delen av skogen längs Urskogsslingan ser ut som bilderna ovan, gles och luckig tallskog, men det finns även frodigare partier med en del gammal gran.

    Frodigt parti med lövskog och gran
    Sälg draperad med lunglav.

    Nu var det 500 meter kvar till parkeringen och en hägrande kaffekopp.

    Rundan är snart överstökad och Annica och Bricken ökar takten.
    Slingan avslutas med att man går igenom den gamla entrén.
    Äntligen fika innan det var dags för etapp två och Svartåslingan.
    Svartågrenen

    Svartån är ett opåverkat vattendrag och Svartågrenen med Urbergsbassängen en sevärdhet. Svartågrenens domänreservat inrättades 1961 och 1996 omvandlades domänreservatet till naturreservat och Länsstyrelsen tog över ansvaret. 2011 införlivades reservatet i nationalparken.

    Innan vi började gå längs Svartån räddade vi en vanlig padda från trafikdöden.

    Första delen av slingan, längs med norra delen av åbrinken, liknar en ås.

    Urbergsbassängen

    Urbergsbassängen är den djupaste delen av Svartån och miljön är väldigt vacker när man står på träbron och tittar ut.

    Stora vattenspeglar
    Träbron vid Urbergsbassängen
    Brant nordsida längs ån

    Återtåget är betydligt besvärligare, eftersom stigen på södra sidan ån bjuder på en del klätterstrapatser.

    Plötsligt blev vi tvungna att klättra.

    Utflykten till Hamra nationalpark var över för denna gång. Stora delar av parken blev outforskade, men vi var nöjda med våra promenader. Nu var det dags att fika igen, men eftersom det inte är långt till Fågelsjö gammelgård och Café bortom åa så valde vi att fika där istället för i skogen.

    Café bortom åa med hembakt
    Fågelsjö gammelgård

    Läs mer om Hamra nationalpark här:

    https://www.lansstyrelsen.se/gavleborg/besok-och-upptack/nationalparker/hamra.html

    http://www.sverigesnationalparker.se/park/hamra-nationalpark/

    https://www.lansstyrelsen.se/download/18.276e13411636c95dd937050/1526986269150/svansjomyran-hamra-se0630177-2016.pdf

  • Iljungens gammelskog

    Söndagen den 2 juni och äntligen var vädergudarna på vår sida igen. Den här gången gick utflykten till Bollnäs kommun och Ijungens gammelskog, ett naturreservat tillsatt så sent som 2017. Vi tog vägen mot Trönö, fortsatte ända upp till Storsjön och därefter skogsbilvägen som går mellan Storsjön och Höle, Rengsjö. Halvvägs mellan Storsjön och Höle ligger sjön Ijungen och här ligger sommarstugorna tätt. Naturreservatet ligger i sluttningen norr om sjön och genomkorsas av en skogsbilväg, Sunnanhedsvägen. Strax innan Storsjön visade sig en pampig ormvråk, som inte tycktes vara rädd för elektriciteten.

    Ormvråk
    Vid Sunnanhedsvägen finns en vägbom, men den står öppen på sommaren.
    En bit upp efter Sunnanhedsvägen finns en lämplig plats att parkera bilen.

    Vi hade bestämt oss för att svänga in på Sunnanhedsvägen, åka upp till reservatets norra gräns, ställa ifrån oss bilen och promenera rakt genom reservatet ned till sjön.

    Skogen i reservatet är en jämn blandning av gran, tall och björk. Det finns också en del asp, men i något mindre grad. Många träd är cirka 120 år och det finns gott om lågor och torrträd. Området uppmärksammades på initiativ av markägaren.

    • Knölticka
    • Slingerticka
    Slingerticka

    Det finns lågor, stubbar och avbrutna träd lite här och där.

    Skogen är luckig och lätt att gå i. När vi närmade oss sjön föll ljuset in bland trädstammarna.

    En slags blandning mellan pärl- och sparvuggleholk och den satt väldigt lågt, men den funkar säkert som bostad ändå.

    Till slut var vi då nere vid sjön och då var det dags för välförtjänt kaffe och ägg.

    Utflykten var över och nu återstod endast promenaden till bilen tillbaka upp efter Sunnanhedsvägen.

    Vilken lycka! Ingen hade stulit bilen.

    Läs mer om Ijungens gammelskog på Länsstyrelsen Gävleborgs hemsida:

    https://www.lansstyrelsen.se/gavleborg/besok-och-upptack/naturreservat/ijungens-gammelskog.html

  • Fuskåsskogen

    Fredagen den 10 maj 2019 och jag var kompledig fram till 15.00 så vad kunde väl passa bättre än en skogsutflykt. Den här gången bar det i väg till kyrkans skogar kring Fuskåsberget. Svenska kyrkan har egna så kallade kyrkreservat och Fuskåsskogen är ett av dem. Jag tog gamla E4:an norrut från Söderhamn, svängde vänster mot Nianfors och sedan höger mot Blacksåsvallen. Strax efter Fuskåssjön ligger reservatet direkt höger om vägen. Det finns ingen parkering, men det går bra att ställa sig på sidan i trevägskorsningen. Det som utmärker Fuskåsskogen är mängden riktigt gamla och grova tallar. Skogen är full av tallöverståndare på över 250 år. I västra kanten alldeles vid trevägskorsningen finns en körväg, som är en lämplig ingång till reservatet. Jag gick körvägen 100 meter för att därefter vika österut och korsa reservatet. Det är relativt lätt att gå genom skogen.

    Körvägen är porten in i reservatet.
    Blåsipporna blommade längs körvägen.
    Det går att parkera lite på sidan i trevägskorsningen.
    • Skogen är full av grova tallar
      250 – 350 år.

    I skogen finns både rådjur och smådjur. Här är ett par smådjur.

    Sorgmantel
    Rödmyra

    Dagen bjöd inte på några fåglar, men här finns flera arter hackspettar och slaguggla. Här är några bilder jag tagit i reservatet vid tidigare tillfällen.

    • Slaguggla
    Större hackspett och tretåig hackspett
    Större hackspett och tretåig hackspett på väg in.
    Tretåig hackspett

    En del av jättefurorna har fallit och grov tallved är en bristvara i dagens skogar.

    • En del av jättefurorna har fallit.
    • Violtagging
    • Granlav

    När tallarna uppnått en aktningsvärd ålder blir de spärrgreniga. De grova, slingrande grenarna krävs för att kunna bära tunga rovfågelbon.

    Då var Fuskåsskogen avklarad. Nu var det dags att åka tillbaka 1 km. och titta på älggropar och ännu mer gammeltallar, men först ett litet besök nere vid Fuskåssjön. Kanske gick det att fika där.

    Utsikt över Fuskåssjön.
    Knipa i Fuskåssjön.

    Det fanns inget bra fikaställe nere vid sjön och inte lät det lockande att fika i en älggrop. Våra skogar är fulla med avtryck från förr och många skogsarkeologer roar sig med detta. Det är kolbottnar, boplatser, rester efter skogskojor och kanske älggropar. På andra sidan Fuskåssjön finns det älggropar. Den grymma jaktmetoden förbjöds 1864-65.

    Älggrop

    Vid närmare eftertanke såg det inte så mysigt ut att sitta nere i en älggrop och fika. Kanske man kunde leta upp någon av de 350-åriga tallarna och luta sig emot.

    Den här bjässen fick agera ryggstöd när det var dags för dagens första kaffe och ägg.
    350 år och strävar fortfarande uppåt.

    När man varit nere i älggrop så behöver man en utsikt, som motvikt, och därför var det nu dags att ta sig uppför Fuskåsberget. Strax söder om Fuskåssjön svänger man vänster och åker tillbaka västerut efter en skogsbilväg, som leder upp till berget. Vägen är skyltad ”Fuskåsberget”. Trots att vägen är streckmarkerad på kartan så är den riktigt fin och lätt att åka. Cirka 1 kilometer innan toppen går vägen rakt genom en ganska stor nyckelbiotop.

    Den röda ytan strax innan Fuskåsbergets topp är en fin nyckelbiotop bestående av en mycket gammal hällmarkstallskog.

    Träden är förvånansvärt grova för att växa på så mager mark, vilket tyder på att de är riktigt gamla.

    • Flyghål från vedlevande skalbagge.

    Det finns gott om död, solbelyst tallved, vilket gynnar många skalbaggar.

    Kaffesuget satte nu in igen och det var dags att uppsöka utsiktspunkten. Den östra toppen ligger på ungefär 275 meter.

    Skylten står strax innan vändplanen. Lämpligast är att ställa bilen vid vändplanen och gå 250 meter tillbaka.

    Från skylten går en blåmarkerad stig upp till den östra toppen. Det är en behaglig liten promenad. Den mesta klättringen har bilen gjort.

    Kullen strax innan toppen.

    Uppe på toppen är utsikten milsvid och man kan se havet och Iggesundsfabriken. Här finns naturligtvis också en fikabänk.

    Fika med utsikt.

    Inget fika kvar och det var dags att åka hem om jag skulle hinna till jobbet kl. 15. Inga speciella djurupplevelser, men en skön dag.

    Läs mer om Fuskåsskogen här:

    https://www.svenskakyrkan.se/uppsalastift/fuskasskogen

    Läs mer om nyckelbiotopen på Fuskåsberget här:

    https://www.skogsstyrelsen.se/skogens-parlor/Nyckelbiotop/?objektid=3407495

  • Långbro naturreservat

    Dagens utflykt, söndagen den 5 maj 2019, gick till Långbro naturreservat. Reservatet ligger precis på kommungränsen mellan Söderhamn och Hudiksvall och den norra delen var tidigare ett domänreservat , som hette Åtjärnsskogen. Det går att nå reservatet från tre håll, söderifrån via Stärte i Trönö och Långbrosbodarna, norrifrån via Boda bruk och österifrån via Bölan/Lindefallet och Åtjärnarna. Säkraste och trevligaste vägen är den österifrån via Bölan/Lindefallet. Norrifrån via Boda bruk är vägen oftast bommad och även vid den södra vägen uppe vid Långbrosbodarna finns en vägbom. Det slipper man när man kommer österifrån. Då kommer man istället till den mycket trevliga Åtjärnsstugan, som är en perfekt utgångspunkt för att ge sig in i reservatet. Stugan sköts av Bölans hembygdsförening och är tillgänglig för allmänheten att rasta vid.

    Åtjärnsstugan
    Åtjärnsstugan
    Vägen in till Åtjärnsstugan
    Åtjärnen
    Fikabord med tillhörande totempåle.

    Så här ser det ut om man försöker åka vägen norrifrån via Boda.

    Jag började att gå stigen, som går från Åtjärnsstugan,via en kraftledningsgata, till den norra ingången till reservatet.

    Stigen under kraftledningsgatan.
    Stigen mynnar ut till vägen, som leder in i den norra infarten till reservatet.

    Från den norra entrén leder en stig rakt genom den norra delen av reservatet. Den går genom en blandskog med ungefär lika stor fördelning av tall, gran och lövskog. Här och där står mycket grova tallar, så kallade överståndare. Efter ett tag kommer man till ett område med hällmarkstallskog och till slut mynnar stigen ut vid vändplanen till vägen, som kommer från Sterte/Långbrosbodarna. Nu har jag med andra ord redan varit vid vändplanerna till de tre vägar, som leder till reservatet.

    Gammal, mossövervuxen låga i blandskogen.
    Stigen är tydlig, gulmarkerad och lockar besökaren allt djupare in i skogen.
    Skogen försöker lura mig att vika av till vänster, men jag låter mig inte luras.
    Riktigt grov tallöverståndare. Ryggsäcken ger en föreställning om grovleken.
    Talltickan växer på rötskadade tallar.
    Strax innan hygget övergår blandskogen till hällmark.

    När jag kommer fram till vändplanen och hygget är det dags för första fikapausen. Vi pratar om ägg och svart kaffe. Jag sätter mig på en lämplig stubbe och tittar ut över hygget. Just nu verkar skogen vara utan liv. Ingenting syns eller hörs.

    Här börjar stigen om man kommer från Sterte/Långbrosbodarna.
    Ägg och kaffe på en stubbe med utsikt över hygget och tre sparade storaspar.

    Nu när energidepåerna blivit påfyllda var det dags att gå rakt genom reservatet ner till Långbrosbodsjön. Om man inte har ett inbyggt lokalsinne, och det har inte jag, kan det kännas lite otäckt att ge sig ut i obanad terräng. Då kan det kännas skönt med appen lokalsinne, som visar precis var du är på kartan i form av en röd prick. Ett annat knep kan vara det jag tog till nu. Jag följde helt enkelt bäcken ända ner till sjön. Ganska snart övergår blandskogen till en skog med mycket stort lövinslag. Här finns grova aspar och björkar i skogen längs med bäcken.

    Död och levande lövskog kantar bäcken.
    Det ser ut som någon har målat med vitfärg på asparna, men det är blemlav.
    Två riktigt gamla björkar – tvillingar.
    Är det spillkråkan, som rotat i myrstacken?

    Halvvägs ner mot sjön går bäcken genom en myr och verkar vara i det närmaste uttorkad. Det är bara en synvilla för när man närmar sig sjön forsar vattnet fram igen. Här nere sista biten ner mot sjön är naturen trolsk och helt fantastisk. Naturligt öppna ytor, grova träd och grönska om vartannat.

    Bäcken går genom en myr några hundra meter.
    Fina miljöer vid bäcken helt nära sjön.
    Fnöskticka på björk.

    Väl framme vid sjön så gick jag österut längs strandkanten. Till slut kom jag till ett lämpligt ställe för dagens andra fikapaus. På andra sidan sjön ser man Långbrosbodarnas fädbodvall.

    Långbrosbodarna i kanten av Långbrosbodsjön.

    Det började bli sen eftermiddag och dags att tänka på refrängen så jag samlade ihop mig och gick tillbaka längs bäcken. Framme vid Åtjärnsstugan var det dags för tredje och sista kaffepausen. Det hade varit en härlig dag, men djuren och fåglarna hade lyst med sin frånvaro. Vad jag inte visste då var att det snart skulle bli helt annorlunda. När jag senaste var här, i maj 2017, så såg jag en slaguggla, som jag tog några riktigt suddiga bilder på.

    Lite svart kaffe och ett ägg kvar.
    Hej då Åtjärnsstugan för den här gången.
    För två år sedan såg jag den här slagugglan i reservatet, men skärpan hamnade någon helt annanstans.
    Varför är du alltid sist med att byta till sommardäck brukar vissa fråga. Här är förklaringen. Det ligger kvar snö i höga lägen ända till mitten av maj.

    Dagen var till ända, matsäcken uppäten, bilen packad och jag kände mig trött om jag ska vara ärlig. Jag har alltid kameran med teleobjektivet monterat bredvid mig på passagerarsätet. Jag hinner åka ungefär två kilometer så kommer helt plötsligt dagens höjdpunkt. En björn står cirka femtio meter framför mig på vägen. Jag ställer bilen tvärs över vägen, lägger upp kameran på det nedvevade bilfönstret och hinner få iväg några bilder. Vilken avslutning på dagen!

    Här kan du läsa mer om Långbro naturreservat på Länsstyrelsen Gävleborgs hemsida:

    https://www.lansstyrelsen.se/gavleborg/besok-och-upptack/naturreservat/langbro.html

    Långbro är också ett så kallat Natura 2000-område, vilket innebär att det ingår i EU:s nätverk av skyddade naturområden. Här kommer en länk till bevarandeplanen för Natura 2000-området Långbro:

    https://www.lansstyrelsen.se/download/18.276e13411636c95dd936fda/1526986176333/langbro-se0630168-2016.pdf

  • Mössbobäckens naturreservat

    Första trippen i år blev den 1 maj till Mössbobäckens naturreservat i Grängsjö, Enånger, Hudiksvalls kommun. Jag tog gamla E4:an norrut, svängde först vänster mot Boda bruk och sedan höger mot Grängsjö. Reservatet ligger strax norr om Grängsjö utefter grusvägen, som går mot Nianfors.

    Bäcken rinner genom västra delen av reservatet.
    Längs bäcken växer gammal granskog.

    Grusvägen mot Nianfors skär rakt genom reservatet och det går att komma åt både de västra och östra delarna via skogsbilvägar. Själva bäcken ligger precis väster om vägen i anslutning till informationstavlan. Bäcken slingrar sig i meandrar och här är boniteten hög och det finns gott om gammelgranar.

    Många av asparna är hålträd, vilket gynnar hålbyggande fåglar.

    Områdena längst i väster samt direkt öster om vägen är extra värdefulla, eftersom de innehåller mycket gammal aspskog och död lövved, vilket lockar många rödlistade arter bl.a. vedsvampar och skalbaggar.

    Aspticka
    Klibbticka
    Grov aspbark
    Lunglav på asp

    Den gamla aspskogen sträcker sig mot himlen.

    Det går inte vara ute en hel dag utan svart kaffe och ägg och med tanke på att det finns ett perfekt fikaställe en bit in efter skogsbilvägen, som går tillbaka söderut längs den västra gränsen på reservatet, var det dags att duka upp vid Evas kolarkoja. Här sitter man på träbänken med en magnifik utsikt mot Storåsen. Det gick inte att åka bil ända fram då det låg kvar för mycket snö på vissa ställen. Fikat smakar i och för sig ännu bättre efter en 1,5-kilometers promenad. Jag passade också på att skriva i gästboken.

    En hel del snö kvar i skuggiga lägen.
    Evas kolarkoja
    Utsikt mot Storåsen
    Träbänken vid Evas kolarkoja


    Vårtecken dyker upp hela tiden nu och vid kolarkojan fanns vitsippor, ett bofinkspar och en nyvaken, övervintrad vinbärsfuks. Älgpasset bredvid minner snarare om hösten.

    Vinbärsfuks
    Vitsippor
    Bofinkspar
    Älgpass högst upp i backen

    När jag gick runt i skogarna stötte jag upp tjädrar vid tre tillfällen och en gång tätt inpå. Det är lika oväntat varje gång och man kan inte undgå att bli rädd för en kort stund. En tjäderhöna gick längs vägen och lät sig villigt fotograferas.

    Efter fikat var det så dags att utforska den östra delen av reservatet och även dit går en skogsbilväg. Väl framme vid vändplanen såg det inte riktigt ut som förra gången jag var där hösten 2017. Hit hade skogsmaskinerna hittat och avverkat fram till reservatsgränsen.

    • 2019
    • 2017


    Dagen var till ända och det var dags att åka hem. Jag avslutar med ett par falkbilder, som jag tog på långt avstånd på två olika hyggen strax utanför reservatet. Tornfalk ser man ganska ofta på hyggena, men lärkfalk hade jag aldrig sett i den miljön förut.

    Lärkfalk
    Tornfalk

    Läs mer om Mössbobäcken på Länsstyrelsen Gävleborgs hemsida:

    https://www.lansstyrelsen.se/gavleborg/besok-och-upptack/naturreservat/mossbobacken.html

  • Kort presentation


    Jag heter Ove Larsson, är 55 år och jobbar som bibliotekarie på Söderhamns stadsbibliotek. På fritiden åker jag ofta runt och besöker smultronställen i länet. Favoritbiotopen är orörda gammelskogar. Här kommer ni att kunna följa mina utflykter och själva få tips och vägbeskrivningar till spännande naturområden.