Vid Sågtjärnen, som ligger mellan sjöarna Järvsjön och Norrbränningen, finns en sagovärld och förtrollad plats uppbyggd av Ljusnebon och levnadskonstnären Lennart Plahn (1924-2009). Trots att den ligger nära och att jag hört så mycket talas om den hade jag aldrig förärat platsen ett besök. Nu var tiden inne och fredagen den 17 april gjorde vi ett studiebesök jag, Annica, Nelly och Bricken. Ryktet sade att det skulle vara svårt att hitta igen början på stigen, men efter att ha svept lite med blicken så syntes den tydligt från skogsbilvägen. Där finns också en liten parkeringsficka för bilen.
Stigen leder till sagans värld.
Efter cirka 300 meters promenad börjar man känna sig iakttagen och plötsligt dyker den fantasifulla portalen till Lennart Plahns värld upp.
Sågstugan ligger vid en damm och vaktas av allsköns väsen och figurer.Eftersom ingen tar hand om detta sagoland längre tar naturen sakta men säkert tillbaka landet. De små husen i dammen är ändå fantastiska i sitt smått förfallna skick.Lennart såg formerna i naturen och skapade utifrån det. Här vaktar den stora ormen stenen.Inte ens trädens stammar saknar liv.Vid kanten av dammen ligger borgen. Den är antagligen ointaglig.
Lennart lade sig vinn om detaljerna och måste ha ägnat många timmar till att utforma dem.
Efter alla dessa intryck passade det alldeles utmärkt med lite fika bredvid stugan. Nelly och Bricken låter sig smaka.
Även närmast kring och på stugan flödar skaparlusten. Konsten finns på väggar, tak, dörrar och på ytorna strax utanför.
Småfolket dekorerar sina tak med flaskbottnar.
Ibland känns det som man kommit till Hans och Gretas värld, men häxan ser ut att vara snäll.
I de här holkarna trivs man säkert om man är pärluggla eller rödstjärt.Balansnummer i naturen
Området är inte klassat som nyckelbiotop, men här finns gott om grov björk och asp och kanske finns en del fynd att göra i händelse av en inventering.
Grov lövskog med inslag av grova lågor och död ved.
Fikat var slut och vi var mätta på intryck så det var dags för hemfärd. En speciell upplevelse som varmt kan rekommenderas. Det är en lättsam promenad, som de flesta mäktar med. Det är ett fascinerande livsverk med lite sorgliga inslag.
År 2016 kom det ut en fin bok om Lennart Plahn och hans värld med texter av bland annat Anita Eriksson, Christer Holm och Bengt Sundström.
Här kan ni klicka på länken och läsa mer om Lennart Plahn, hans liv och verk.
Årets sista utflykt, söndagen den 6 oktober, gick till Nianforsskogarna och en ganska stor nyckelbiotop, som jag varit nyfiken på en längre tid. Jag valde gamla E4:an norrut från Söderhamn och svängde västerut i Njutånger mot Nianfors. Efter cirka 2,5 mil åkte jag genom byn Karlsnäs och efter bara ytterligare 2,5 kilometer, precis norr om sjön Stor-Nien, svängde jag höger norrut efter vägen, som går mot Lillvallen, Stora Öråsen, Svedja/Bobygden och Delsbo. Jag fortsatte knappt 2 kilometer norrut och ställde bilen i en vägkorsning. Nu var jag framme vid dagens utflyktsmål – nyckelbiotopen Gluggberget. Nyckelbiotopen var markerad med band och det gick bra att följa den norra kanten uppför berget.
Det är inte så svårt att med blotta ögat se gränsen till nyckelbiotopen.
Några enstaka snöflingor hade fallit och inte mycket mer skulle bli heller denna vinter.
Porten till trollskogen
Skogen är inte så grovvuxen, men ger ändå ett naturskogsartat intryck med tanke på trädslagsblandning och olikåldrighet. Det finns också gott om gamla avverkningsstubbar från dimensionsavverkningen och överallt finns mossbevuxna lågor och mängder med död ved.
Mossbevuxna lågorStubbe med moderiktig mossmössa
Förvridna silverstubbar med brandljud minner om den riktigt gamla skogen.
BarrbroskingKammossa
En del grova lågor ser ut som sovande monster. De ser ut att kunna ruska på sig och vakna till liv.
Stor myrstack i skogenBägarlav
Det började bli dags att fika och det kände jag för att göra vid en gammal författarkoja i närheten. Jag åkte tillbaka ut på Nianforsvägen, svängde höger västerut och åkte över Niannoret, fortsatte förbi byn Östansjö och svängde sedan söderut på en grusväg mellan Bysjön och Hundgårdssjön. Därifrån letade jag mig tillbaka österut via skogsbilvägar och hamnade till slut strax norr om Norr-Mörtsjön. Den svarta pricken på kartan markerar ungefär var kojan ligger.
Hälsingeförfattaren Birger Lundberg, född 1911 i Hudiksvall och död i Arbrå 1996, sägs ha använt denna koja som författarlya. Det är också den kojan, som åsyftas i boken ”Kojan i skogen” från 1961. Boken börjar med meningen ”Det ligger en liten, liten koja djupt in i skogen.” Sjön, en bit söder om kojan, tycks ha bytt namn från Norra Maskinsjön till Norr-Mörtsjön. På en fastighetskarta från 1956 gäller fortfarande det tidigare namnet.
Kojan i skogen börjar skymta bland träden.
Det saknas hjärta på dörren, men man kan inte få allt.
Det blev dags att åka hem och jag kände mig nöjd efter att ha fått en rejäl dos av både natur och kultur. Vi återkommer till våren med nya utflyktsmål.
Ibland upptäcker man platser av en slump. Innan jag vände hem efter besöket i Rasbergsskogen så fortsatte jag skogsbilvägen nästan ända fram till E4:an. Om man är försiktig så går det att öppna grindarna och smyga ut på E4:an. Ett absolut krav då är att stänga grindarna efter sig med tanke på att det är en del av viltstängslet. Den här skogsbilvägen går med andra ord mellan Sunnäsbruk och E4:an. På höger sida (norr om vägen) öppnade sig något som nästan såg ut som infarten till en tomt, men jag kunde inte se något hus. Jag körde försiktigt in bilen, gick ur och gick runt lite på de övervuxna markerna. Det var längesen jag såg så mycket flygande dagfjärilar. Det fladdrade överallt och det var en hel del olika arter. Jag bestämde mig för att återkomma nästa dag, den 19 juli, för att studera fjärilarna närmare.
Att skilja blåvingar åt är riktigt svårt och även om jag rådfrågat expertisen så känner jag mig inte säker på arterna. Undersidan är viktigare att studera än ovansidan.
Hedblåvinge
Silverblåvinge
Ljungblåvinge
Vitgräsfjäril
Många fjärilar gillar tistlar.Efter ödetomten fortsätter vägen genom den fuktiga granskogen. Vägkanterna blommar för fullt.
Vitfläckig guldvinge
Jag såg att det fanns två olika arter av nätfjärilar på platsen varav en skulle visa sig vara en raritet.
Skogsnätfjäril
Skogsnätfjärilen är ganska vanlig, men vår mörkaste nätfjäril, sotnätfjärilen är sällsynt och minskar. Den är klassad som nära hotad och därför är varje plats den återfinns på intressant. Här på Tvärågårdens gamla tomt fanns den.
Sotnätfjäril
För att sotnätsfjärilen ska flyga så måste också dess värdväxt finnas och mycket riktigt så hittade vi vänderot.
Läkevänderot
Utflykten avslutades med fika och det är inte alla gånger man nästan kan sitta mitt i vägen och dricka kaffe. En härlig utflykt till ett fantastiskt fjärilsställe.
Ett av Söderhamns kommuns finaste naturskogsområden är utan tvekan Rasbergsskogen och dit bestämde jag mig för att åka onsdagen den 18 juli. Från Söderhamn tar man kustvägen söderut via Ljusne och åker ca 1,5 mil till Sunnäs. Därefter svänger man höger (västerut) mot Sunnäsbruk. Fortsätt västerut på grusvägen genom Sunnäsbruk och åk sedan skogsbilvägen västerut ytterligare 3 kilometer. Området ligger söder om vägen, mellan vägen och Frössibäcken. Det är en relativt stor nyckelbiotop, som borde vara föremål för utredning gällande naturreservat.
Området är väldigt varierat och här finns både näringsrika partier och mer magra. Skogen varierar mellan blandskog, skog med högt lövinslag och ren tallskog. Skogen öppnar sig på många ställen och det finns kärr och glupar. Det finns gott om gammal, grov asp och ganska många riktigt grova tallöverståndare.
Skogen öppnar sig. Lövinslaget är högt och marken ser nästan ut som en uttorkad, större bäckfåra. Här är det antagligen vattenfyllt direkt efter snösmältningen.
Överallt står sådana här grova tallar. Det står ett objektiv lutat mot stammen.Förvridna, döende aspar
Aspticka
Större aspticka
Asp med blemlav
Ostronmussling
Helt plötsligt ljusnar det inne i skogen och man kommer fram till ett av kärren.
Kärr med torra kanterEkorren är huvudmisstänkt här.
En bit längre in i skogen så dyker näringsrika partier upp med hög bonitet. Växtligheten är frodigare kring kärren. Här finns grov granskog, liljekonvalj, Jungfru Marie nycklar och ormbär.
Granlåga
Ormbär
Jungfru Marie nycklar
Glupar är tidvis vattenfyllda sänkor i naturen. De brukar torka upp under högsommaren, men några är fortfarande vattenfyllda.
Vattenfyllda glupar
Bitterlav
Någon slags hätta (Mycena)
Linnéa utan blommor
Örnbräken
Stensöta
I den södra delen av området blir marken torrare och tallskogen tar över alltmer.
Flyttblock bland tallarnaTallskog med olikåldriga träd
Jag är grovhuggen
Pansarbark
Skogsbolaget har markerat nyckelbiotopens yttergränser.
I Länsstyrelsens skrift ”Värdefull natur i Gävleborg” kan du läsa mer om Rasbergsskogen. Det är objekt 81 under Söderhamns kommun och återfinns på sidan 235 i skriften. Här kommer en länk, där du kan ladda hem skriften:
Fredagen den 10 maj 2019 och jag var kompledig fram till 15.00 så vad kunde väl passa bättre än en skogsutflykt. Den här gången bar det i väg till kyrkans skogar kring Fuskåsberget. Svenska kyrkan har egna så kallade kyrkreservat och Fuskåsskogen är ett av dem. Jag tog gamla E4:an norrut från Söderhamn, svängde vänster mot Nianfors och sedan höger mot Blacksåsvallen. Strax efter Fuskåssjön ligger reservatet direkt höger om vägen. Det finns ingen parkering, men det går bra att ställa sig på sidan i trevägskorsningen. Det som utmärker Fuskåsskogen är mängden riktigt gamla och grova tallar. Skogen är full av tallöverståndare på över 250 år. I västra kanten alldeles vid trevägskorsningen finns en körväg, som är en lämplig ingång till reservatet. Jag gick körvägen 100 meter för att därefter vika österut och korsa reservatet. Det är relativt lätt att gå genom skogen.
Körvägen är porten in i reservatet.Blåsipporna blommade längs körvägen.Det går att parkera lite på sidan i trevägskorsningen.
Skogen är full av grova tallar 250 – 350 år.
I skogen finns både rådjur och smådjur. Här är ett par smådjur.
SorgmantelRödmyra
Dagen bjöd inte på några fåglar, men här finns flera arter hackspettar och slaguggla. Här är några bilder jag tagit i reservatet vid tidigare tillfällen.
Slaguggla
Större hackspett och tretåig hackspettStörre hackspett och tretåig hackspett på väg in.Tretåig hackspett
En del av jättefurorna har fallit och grov tallved är en bristvara i dagens skogar.
En del av jättefurorna har fallit.
Violtagging
Granlav
När tallarna uppnått en aktningsvärd ålder blir de spärrgreniga. De grova, slingrande grenarna krävs för att kunna bära tunga rovfågelbon.
Då var Fuskåsskogen avklarad. Nu var det dags att åka tillbaka 1 km. och titta på älggropar och ännu mer gammeltallar, men först ett litet besök nere vid Fuskåssjön. Kanske gick det att fika där.
Utsikt över Fuskåssjön.Knipa i Fuskåssjön.
Det fanns inget bra fikaställe nere vid sjön och inte lät det lockande att fika i en älggrop. Våra skogar är fulla med avtryck från förr och många skogsarkeologer roar sig med detta. Det är kolbottnar, boplatser, rester efter skogskojor och kanske älggropar. På andra sidan Fuskåssjön finns det älggropar. Den grymma jaktmetoden förbjöds 1864-65.
Älggrop
Vid närmare eftertanke såg det inte så mysigt ut att sitta nere i en älggrop och fika. Kanske man kunde leta upp någon av de 350-åriga tallarna och luta sig emot.
Den här bjässen fick agera ryggstöd när det var dags för dagens första kaffe och ägg.350 år och strävar fortfarande uppåt.
När man varit nere i älggrop så behöver man en utsikt, som motvikt, och därför var det nu dags att ta sig uppför Fuskåsberget. Strax söder om Fuskåssjön svänger man vänster och åker tillbaka västerut efter en skogsbilväg, som leder upp till berget. Vägen är skyltad ”Fuskåsberget”. Trots att vägen är streckmarkerad på kartan så är den riktigt fin och lätt att åka. Cirka 1 kilometer innan toppen går vägen rakt genom en ganska stor nyckelbiotop.
Den röda ytan strax innan Fuskåsbergets topp är en fin nyckelbiotop bestående av en mycket gammal hällmarkstallskog.
Träden är förvånansvärt grova för att växa på så mager mark, vilket tyder på att de är riktigt gamla.
Flyghål från vedlevande skalbagge.
Det finns gott om död, solbelyst tallved, vilket gynnar många skalbaggar.
Kaffesuget satte nu in igen och det var dags att uppsöka utsiktspunkten. Den östra toppen ligger på ungefär 275 meter.
Skylten står strax innan vändplanen. Lämpligast är att ställa bilen vid vändplanen och gå 250 meter tillbaka.
Från skylten går en blåmarkerad stig upp till den östra toppen. Det är en behaglig liten promenad. Den mesta klättringen har bilen gjort.
Kullen strax innan toppen.
Uppe på toppen är utsikten milsvid och man kan se havet och Iggesundsfabriken. Här finns naturligtvis också en fikabänk.
Fika med utsikt.
Inget fika kvar och det var dags att åka hem om jag skulle hinna till jobbet kl. 15. Inga speciella djurupplevelser, men en skön dag.
