Natur i Gävleborg

Etikett: Hudiksvall

  • Stora Öråsen

    Vissa källor påstår att Stora Öråsen är Hudiksvalls kommuns högsta berg med sina 458 meter över havet. Det får mig att fundera över skillnaden mellan det högsta berget och den högsta punkten. Den högst belägna punkten i en kommun skulle ju faktiskt inte ens behöva vara ett berg. Den högst belägna punkten i Hudiksvalls kommun är inte Stora Öråsen utan Granås, precis på gränsen mot Älvåsenmassivet i Hassela, Nordanstigs kommun. Det ligger 493 meter över havet. Gemensamt för dessa båda platser är att de har renoverade brandtorn, som båda är byggda 1939. Stora Öråsens naturreservat och en klättring upp i brandtornet fick bli dagens utflyktsmål för mig, Lennart och Bricken. Vi hoppade in i bilen, tog E4:an norrut, svängde av mot Nianfors och fortsatte drygt två mil västerut efter Nianforsvägen. Strax efter byn Karlsnäs var det dags att svänga rakt norrut och åka förbi både Lillvallen och Örvallen. Strax efter Örvallen är det sedan skyltat till reservatet. Det är lätt gjort att svänga norrut alldeles för tidigt efter Nianforsvägen och istället komma in på Blacksåsvägen. Gör inte det!

    Eftersom skogsbilvägen till reservatet tar största smällen beträffande klättringen så återstår behagliga 1 kilometer till toppen. Det blir sammanlagt en lättsam slinga på 2 kilometer. Vandringen efter den gulmarkerade stigen börjar i naturreservatet, men toppen där brandtornet står ligger oförklarligt nog utanför reservatet.

    Vandringen genom reservatet går genom höglägesgranskog. Granarna är gamla, står glest och är inte speciellt grova. Många av granarna är draperade med hänglavar.
    På väg mot toppen passerade vi också en myr.
    Strax innan reservatsgränsen ändrar granskogen karaktär och får även en del inslag av lövskog.

    Plötsligt kommer vi fram till en ny reservatsskylt och sista biten fram till tornet går genom oskyddad natur trots att skogen här ser lika skyddsvärd ut. Det skulle dessutom kännas märkligt om man avverkade skogen mellan reservatsgränsen och brandtornet. Då skulle helhetsbilden av platsen förstöras.

    Äldst går sist och ett stålskelett börjar skymta bland träden. Lennart är redan framme och har slagit sig ned.

    Vi skriver i raststugans gästbok och läser på den gamla skylten på stugans vägg. Där står det att det 17 meter höga tornet byggdes 1939 på initiativ av ett antal försäkringsbolag, bland annat Skandia.

    Till slut gick det inte att dra ut på det längre. Tornet måste besegras trots ett lättare anlag för svindel. Här gällde det att gå försiktigt, verkligen känna sig för med fötterna och att hålla hårt om räcket med bägge händerna så att knogarna vitnade.

    Väl uppe fick vi lön för mödan både vad det gällde utsikten och att det blivit dags för brandtornsfika. Det påstås att man vid klart väder kan se ungefär halva Hälsingland härifrån. Den kan nästan stämma…men bara nästan.

    Utsikt från brandtornet på Stora Öråsen
    Utsikt mot Bobygden och Delsbo
    Lennart och Bricken beundrar utsikten inifrån tornet. Därinne känns det betydligt tryggare än att vingla runt på det smala trädäcket, som går runt kuren.

    Nu var det dags att klättra ner och ta en annan väg tillbaka. Vi valde att följa Sjuvallsleden mot Julingvallen och därefter skogsbilvägen tillbaka till bilen. Skönt ändå att ha fast mark under fötterna och att sätta sig i bilen och åka hem. Det är ju egentligen betydligt farligare att åka bil.

    Vi gick Sjuvallsleden mot Julingvallen en bit fram till skogsbilvägen.
    Sista lilla biten innan bilen och hemfärd.

    Om du vill läsa mer om Stora Öråsen kommer ett par länkar här. Det är till Länsstyrelsen i Gävleborg och till Föreningen Bobygdens framtid:

    https://www.lansstyrelsen.se/gavleborg/besoksmal/naturreservat/stora-orasen.html

    http://www.bobygda.se/om/orasen/

  • Ysberget-Laxtjärnsberget

    Ungefär 5 mil nordväst om Söderhamn ligger naturreservatet Ysberget-Laxtjärnsberget. Det är ett av Hälsinglands finaste naturskogsområden och blev naturreservat redan 1990. Reservatet utvidgades 2017 och är nu på 538 hektar. 1866 och 1869 drabbades området av stora skogsbränder, vilket innebär att lövinslaget är högt med många gamla och döende aspar och björkar. Detta är något som gynnar insektslivet och många fåglar. Samtliga av landets hackspettsarter har påträffats här och vitryggig hackspett har sannolikt häckat längre tillbaka i tiden. Sjön Ysen är en populär sportfiskesjö både sommar- och vintertid. Här finns också en liten badplats och området används flitigt av husvagnscampare.

    Vägen ner till badplatsen från parkeringen.

    Fredagen den 22 maj var en klämdag och vädret bjöd på strålande solsken så vad kunde vara mer passande än semester och en utflykt till Ysberget. Från Söderhamn åker man E4:an norrut cirka två mil och svänger sedan västerut mot Ångersjön och Boda bruk. Sedan fortsätter man rakt västerut längs skogsbilvägen cirka 2,5 mil. Strax innan parkeringen vid Ysen ligger Larsbo gård, som är ansluten till Sveriges turistförening och där det finns möjlighet att övernatta.

    https://www.larsbogard.se/om-larsbogaringrd.html

    Ysen ligger alldeles spegelbank tidigt på morgonen.

    Jag lyckades med konststycket att släpa mig ur sängen redan 05.00. vilket innebar att jag var på plats redan strax före 06.30. Vid den tiden brukar sjön ligga spegelblank och det gjorde den också denna fantastiska morgon. Träden kring sjön är grova och blåsipporna blommar i backen strax intill.

    Grova tallar vid stranden
    Blåsippan ute i backarna står.

    Mitt mål för denna dag var att gå en markerad slinga, som går via Ysbergets topp, ner mot Laxtjärn och sedan tillbaka via Ysens norra strand. Slingan är på ungefär 7 kilometer och jobbigaste biten är i början innan man tagit sig upp till utsiktspunkten.

    Början av slingan mot Ysbergets topp
    Klibbtickorna har knäckt många grova granar i början av promenaden.

    Stigen fortsätter upp mot toppen och på vissa ställen har träden fallit över stigen. Jag blev tvungen att krypa under två trädstammar på ett ställe och det kan vara lite farligt om man inte är försiktig.

    Här var det enklare att krypa under än att klättra över.

    Tickor finns det gott om i gamla skogar. Här har vi sprängticka och knölticka.

    • Knölticka
    • Sprängticka

    Äntligen kom jag upp till toppen och utsiktspunkten och fick lön för mödan både när det gällde utsikten och första fikapausen. Jag satt ganska länge, beundrade utsikten och studerade Ysen från ovan. Ysbergets sydsida är brant, nästan ett ättestupa, och borde kunna passa bra som häckningsplats för pilgrimsfalk. Här någonstans kring toppen finns också den sällsynta långskäggslaven på några granar, men jag brydde mig inte om att leta efter den.

    Fikat med det obligatoriska ägget.
    Utsikt ned mot Ysen

    Efter en halvtimme fick det vara nog och resten av promenaden tillbaka ner mot sjön är inte alls lika fysiskt krävande. Skogen ner mot Laxtjärn innehåller lågor, högstubbar, brandljud och avverkningsstubbar från gamla tiders dimensionsavverkningar.

    • Låga med harsyra
    • Brandljud
    Stigen fortsätter ner mot Laxtjärn.

    En av områdets karaktärsfåglar är korpen, som hörs mest hela tiden. På väg nedför berget stötte jag upp en tjäder på nära håll och man är lika oförberedd varje gång det händer.

    Korp
    Skogen i sluttningen ner mot Laxtjärn

    Högstubbe

    Till slut hade jag kommit ner för Ysbergets västsluttning och stigen mynnade ut på en liten körväg, som gick till Laxtjärn. Jag fikade inte där utan tog några bilder över tjärnen och fortsatte sedan vidare längs den lilla skogsbilvägen längs Ysens norra strand.

    Vyer över Laxtjärn

    Stora delar av skogen strax norr om Ysen består av 45-årig lövskog, framförallt björk. Den har växt upp på ett hygge, som togs upp i mitten på 70-talet. Här är det meningen att man ska bibehålla en ren lövskog och därför rensar man undan den gran, som försöker etablera sig. Hit har lövskogens fåglar hittat och jag hörde ljudet av ett mynt, som snurrar på en marmorskiva, dvs. grönsångaren.

    Björkskog och vitsippor
    • Körvägen längs Ysens norra strand går genom den 45-åriga björkskogen.

    Nu började det knorra i magen igen och det började kännas akut att få i sig lite kaffe och smörgås. Målet hade hela tiden varit inställt på det fina vindskydd, som ligger på den norra stranden. Jag hade hoppats på att kunna fotografera fiskgjusarna, men de behagade inte visa sig. Det blev några bilder på storlom och sädesärla istället.

    Vindskyddet vid Ysen
    Grillplatsen och sjön
    Storlom
    Sädesärla

    Här kommer ytterligare ett par fågelbilder, som jag tagit i naturreservatet och dess närmaste omgivningar.

    Tornfalk
    Järpe

    Dagen var till ända och det var dags att åka hem. Nu hade husvagnsfolket vid badplatsen vaknat till liv så jag språkade lite med dem, satte mig i bilen och påbörjade hemfärden. Det hade varit en mycket skön dag.

    Här kommer en länk till Länsstyrelsen i Gävleborg, där du kan läsa mer om Ysberget-Laxtjärnsberget:

    https://www.lansstyrelsen.se/gavleborg/besoksmal/naturreservat/ysberget-laxtjarnsberget.html

    Ysberget-Laxtjärnsberget är också ett Natura 2000-område och här kommer en länk till bevarandeplanen:

    https://www.lansstyrelsen.se/download/18.276e13411636c95dd937082/1526986331947/ysberget-laxtjarnsberget-se0630061-2016.pdf

    Slutligen vill jag tipsa om skriften ”Naturskogen på Ysberget och Laxtjärnsberget : en skogsbiologisk inventering” av Per Linder. Den finns att läsa öppet på nätet och här kommer en länk till pdf-filen:

    http://www.diva-portal.org/smash/get/diva2:880180/FULLTEXT02.pdf

  • Gluggberget/Norr-Mörtsjön

    Årets sista utflykt, söndagen den 6 oktober, gick till Nianforsskogarna och en ganska stor nyckelbiotop, som jag varit nyfiken på en längre tid. Jag valde gamla E4:an norrut från Söderhamn och svängde västerut i Njutånger mot Nianfors. Efter cirka 2,5 mil åkte jag genom byn Karlsnäs och efter bara ytterligare 2,5 kilometer, precis norr om sjön Stor-Nien, svängde jag höger norrut efter vägen, som går mot Lillvallen, Stora Öråsen, Svedja/Bobygden och Delsbo. Jag fortsatte knappt 2 kilometer norrut och ställde bilen i en vägkorsning. Nu var jag framme vid dagens utflyktsmål – nyckelbiotopen Gluggberget. Nyckelbiotopen var markerad med band och det gick bra att följa den norra kanten uppför berget.

    Det är inte så svårt att med blotta ögat se gränsen till nyckelbiotopen.

    Några enstaka snöflingor hade fallit och inte mycket mer skulle bli heller denna vinter.

    Porten till trollskogen

    Skogen är inte så grovvuxen, men ger ändå ett naturskogsartat intryck med tanke på trädslagsblandning och olikåldrighet. Det finns också gott om gamla avverkningsstubbar från dimensionsavverkningen och överallt finns mossbevuxna lågor och mängder med död ved.

    Mossbevuxna lågor
    Stubbe med moderiktig mossmössa

    Förvridna silverstubbar med brandljud minner om den riktigt gamla skogen.

    Barrbrosking
    Kammossa

    En del grova lågor ser ut som sovande monster. De ser ut att kunna ruska på sig och vakna till liv.

    Stor myrstack i skogen
    Bägarlav

    Det började bli dags att fika och det kände jag för att göra vid en gammal författarkoja i närheten. Jag åkte tillbaka ut på Nianforsvägen, svängde höger västerut och åkte över Niannoret, fortsatte förbi byn Östansjö och svängde sedan söderut på en grusväg mellan Bysjön och Hundgårdssjön. Därifrån letade jag mig tillbaka österut via skogsbilvägar och hamnade till slut strax norr om Norr-Mörtsjön. Den svarta pricken på kartan markerar ungefär var kojan ligger.

    Hälsingeförfattaren Birger Lundberg, född 1911 i Hudiksvall och död i Arbrå 1996, sägs ha använt denna koja som författarlya. Det är också den kojan, som åsyftas i boken ”Kojan i skogen” från 1961. Boken börjar med meningen ”Det ligger en liten, liten koja djupt in i skogen.” Sjön, en bit söder om kojan, tycks ha bytt namn från Norra Maskinsjön till Norr-Mörtsjön. På en fastighetskarta från 1956 gäller fortfarande det tidigare namnet.

    Kojan i skogen börjar skymta bland träden.
    Det saknas hjärta på dörren, men man kan inte få allt.

    Det blev dags att åka hem och jag kände mig nöjd efter att ha fått en rejäl dos av både natur och kultur. Vi återkommer till våren med nya utflyktsmål.

  • Blacksås

    Fredagen den 8 augusti och dagen var som gjord för ett besök på det sägenomspunna berget Blacksås. Berget med omgivande skogar blev naturreservat 2006 och utvidgades 2015 och är nu på 223 hektar. Blacksås topp ligger 437 meter över havet och den lodräta klippväggen är ca 150 meter. Vi åkte E4:an norrut från Söderhamn och svängde västerut efter cirka 3,5 mil mot Nianfors. Efter ungefär 1 mil svängde vi höger (norrut) mot Delsbo/Bobygden. Efter ungefär 7 kilometer svänger man höger igen, där det står naturreservat och sen följer man vägen tills den tar slut vid en vändplan. Då är man framme vid Oppsjöskogens naturreservat och där ställde vi bilen. Här väntar en promenad på ungefär 1 kilometer längs Sjuvallsleden, som passerar bergets topp och utsiktspunkten. Den här vandringen är relativt behaglig. Vill man ha en tuffare prövning väljer man istället att åka till Blacksåsvallen och gå upp ifrån sydost. Då är det nästan bergsklättring på vissa ställen, men skogen är mycket finare där.

    Här följer man Sjuvallsleden mot Blacksås.
    I början av stigen är naturen inte så inspirerande.
    Det här är en vältrampad stig. Blacksås är mycket välbesökt sommartid.
    Lite uppför är det naturligtvis även denna väg så om man känner sig trött går det bra att vila en stund vid reservatsgränsen.

    I berget bor det troll och det finns oupptäckta, enorma malmfyndigheter här. Åtminstone om man får tro alla skrönor, som florerar om berget. Till och med Selma Lagerlöf har skrivit en saga/skröna om Blacksås. Den finns med i Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige.

    De gamla gruvhålen är djupa, ofta vattenfyllda och kan vara livsfarliga. Det är säkrast att hägna in dem.
    Det finns också en källa på berget.
    Snart är vi framme vid vindskyddet och stupet.
    Skogen försvinner och hällmarken breder ut sig. Vi kan ana utsikten.
    Vindskyddet med den ilsket gula varningsskylten.

    Utsikten är makalös och det pratas om att den lodräta klippväggen använts till ättestupa, dvs. att man slängt ner orkeslösa åldringar där. Det låter lagom makabert och spännande, men den tråkiga sanningen är att forskarna är relativt överens om att ättestupor aldrig funnits.

    Magnifik utsikt mot Blacksåsvallen.

    Eftersom jag inte gillar höjder så kröp jag fram till stupkanten och tittade försiktigt över. Jag skulle aldrig våga gå fram och riskera att kanske snubbla på en sten.

    Här väntar stupet.
    Granarna saknar höjdskräck.
    Här dricks det bara kaffe som vanligt. Dricker man starkare drycker riskerar man att bli stupfull.
    Efter ett par timmar på berget tog Bricken och jag stigen nedåt igen. En härlig utflykt var till ända.

    Om ni vill veta mer så kan ni läsa om Blacksås på Länsstyrelsen Gävleborgs hemsida:

    https://www.lansstyrelsen.se/gavleborg/besok-och-upptack/naturreservat/blacksas.html

  • Bleckbergens urskog

    Lördagen den 29/6 och det blev en utflykt till Bleckbergens urskog, som är ett av länets minsta naturreservat, bara 4 hektar. Jag tog E4:an norrut mot Hudiksvall och svängde vänster mot Boda bruk strax innan Enånger. Efter att ha åkt igenom Boda bruk fortsatte jag någon kilometer och svängde därefter höger mot Grängsjö. Strax innan Grängsjö svängde jag vänster mot Nybo och därefter var det skyltat fram till reservatet. Det var en viss kontrast att besöka ett av länets minsta reservat efter att nyligen besökt ett av de allra största (Stora Korpimäki). Området har varit skyddat länge av ägaren Uppsala stift, men övergick till naturreservat 1981.

    Vid vändplanen finns ett hygge med utsikt mot Storåsen.
    Här har man tagit motorsågen till hjälp för att frilägga stigen. Fullt förståeligt, men visst störs vildmarkskänslan lite.

    Man får gå cirka 500 meter längs den orangemarkerade stigen innan man är framme vid reservatet. Skogen är en blandskog mellan gran och tall och lövinslaget är ganska lågt. Tallöverståndarna är grova och riktigt gamla, några över 400 år.

    Bloggförfattaren bredvid en jätte
    Ingen match att gömma sig bakom dessa tallar.

    Skogen är urskogslik. Ingen har avverkat här på mycket länge och det är gott om torrakor, fallna träd, lågor och död ved.

    Torraka
    Även de döda, spiralvridna träden har imponerande grovlek.
    Fallna jättar ger liv till massor med arter.
    Tickorna bryter ned de döende och döda träden.

    Stigen går i en rundslinga och mitt i reservatet blir skogen öppnare och luckigare. Mosstäcket ligger grönt och här finns bänken i skogen. En mer diskret fikaplats är svårt att tänka sig.

    Bänken i skogen
    Det skulle ha suttit fint med ägg och kaffe, men myggen förstörde nöjet. Fikat fick vänta till ett bättre ställe.
    Vargmjölk
    Någon slags lavmätare

    Det finns också ett stort flyttblock i reservatet och på stenen växer både stensöta och örnbräken.

    Flyttblock
    Stensöta i förgrunden och örnbräken längst upp på stenen
    Här ligger myrstackarna på rad.
    Riktigt stor myrstack

    I den västra delen av reservatet finns en liten myr och där växte Jungfru Marie nycklar. Jag hade kanske hoppats på att få se lite fler orkidéarter, men där gick jag bet.

    • Myren i reservatets västra del
    Jungru Marie nycklar

    Nu behövdes det verkligen kaffe så det var till att leta upp ett någorlunda myggfritt ställe. Idén var att åka tillbaka mot Grängsjö och svänga vänster vid Mössbovallen. På så sätt närmar man sig reservatet direkt norrifrån. Här ligger också Evas kolarkoja, som är ett perfekt fikaställe och som jag presenterat i ett tidigare blogginlägg. Först åkte jag dock förbi kolarkojan och fortsatte till vändplanen alldeles innan reservatet. Här befinner man sig högt och har fin utsikt över de hyggen, som breder ut sig och som vanligt hamnar Storåsen i blickfånget.

    Utsikt mot Storåsen

    Om man sitter stilla en stund så ser man att hygget är fullt av liv. Många fågelarter, som trängts undan från det moderna jordbrukslandskapet har funnit en fristad på hyggena. Det gäller t.ex. trädlärka och ortolansparv eller de som dök upp nu, buskskvätta och törnskata.

    Törnskata
    Buskskvätta

    Sakta smög jag iväg till Evas kolarkoja med blomsterprakt och ännu en utsikt över Storåsen. Fjärilarna fladdrar över blommorna och plötsligt ser jag något stort som väcker mitt intresse. Det är en aspfjäril och det är sällan man ser den på marken. Den håller mest till uppe i trädkronorna. I det närliggande naturreservatet Mössboåsen finns det mycket gamla, grova aspar.

    Aspfjäril
    Evas kolarkoja
    • Pärlemorfjäril
    Storåsen skymtar mellan träden.

    Utflykten var över för denna gång och det var dags att åka hem. Det var myggfritt vid Evas kolarkoja, men tyvärr inte bromsfritt. Fick mig några rejäla nyp av hästbromsen/fäbromsen. De biter/sticker rakt genom tröjan.

    Här kan du läsa mer om naturreservatet Bleckbergens urskog på Länsstyrelsen Gävleborgs hemsida:

    https://www.lansstyrelsen.se/gavleborg/besok-och-upptack/naturreservat/bleckbergens-urskog.html

  • Fuskåsskogen

    Fredagen den 10 maj 2019 och jag var kompledig fram till 15.00 så vad kunde väl passa bättre än en skogsutflykt. Den här gången bar det i väg till kyrkans skogar kring Fuskåsberget. Svenska kyrkan har egna så kallade kyrkreservat och Fuskåsskogen är ett av dem. Jag tog gamla E4:an norrut från Söderhamn, svängde vänster mot Nianfors och sedan höger mot Blacksåsvallen. Strax efter Fuskåssjön ligger reservatet direkt höger om vägen. Det finns ingen parkering, men det går bra att ställa sig på sidan i trevägskorsningen. Det som utmärker Fuskåsskogen är mängden riktigt gamla och grova tallar. Skogen är full av tallöverståndare på över 250 år. I västra kanten alldeles vid trevägskorsningen finns en körväg, som är en lämplig ingång till reservatet. Jag gick körvägen 100 meter för att därefter vika österut och korsa reservatet. Det är relativt lätt att gå genom skogen.

    Körvägen är porten in i reservatet.
    Blåsipporna blommade längs körvägen.
    Det går att parkera lite på sidan i trevägskorsningen.
    • Skogen är full av grova tallar
      250 – 350 år.

    I skogen finns både rådjur och smådjur. Här är ett par smådjur.

    Sorgmantel
    Rödmyra

    Dagen bjöd inte på några fåglar, men här finns flera arter hackspettar och slaguggla. Här är några bilder jag tagit i reservatet vid tidigare tillfällen.

    • Slaguggla
    Större hackspett och tretåig hackspett
    Större hackspett och tretåig hackspett på väg in.
    Tretåig hackspett

    En del av jättefurorna har fallit och grov tallved är en bristvara i dagens skogar.

    • En del av jättefurorna har fallit.
    • Violtagging
    • Granlav

    När tallarna uppnått en aktningsvärd ålder blir de spärrgreniga. De grova, slingrande grenarna krävs för att kunna bära tunga rovfågelbon.

    Då var Fuskåsskogen avklarad. Nu var det dags att åka tillbaka 1 km. och titta på älggropar och ännu mer gammeltallar, men först ett litet besök nere vid Fuskåssjön. Kanske gick det att fika där.

    Utsikt över Fuskåssjön.
    Knipa i Fuskåssjön.

    Det fanns inget bra fikaställe nere vid sjön och inte lät det lockande att fika i en älggrop. Våra skogar är fulla med avtryck från förr och många skogsarkeologer roar sig med detta. Det är kolbottnar, boplatser, rester efter skogskojor och kanske älggropar. På andra sidan Fuskåssjön finns det älggropar. Den grymma jaktmetoden förbjöds 1864-65.

    Älggrop

    Vid närmare eftertanke såg det inte så mysigt ut att sitta nere i en älggrop och fika. Kanske man kunde leta upp någon av de 350-åriga tallarna och luta sig emot.

    Den här bjässen fick agera ryggstöd när det var dags för dagens första kaffe och ägg.
    350 år och strävar fortfarande uppåt.

    När man varit nere i älggrop så behöver man en utsikt, som motvikt, och därför var det nu dags att ta sig uppför Fuskåsberget. Strax söder om Fuskåssjön svänger man vänster och åker tillbaka västerut efter en skogsbilväg, som leder upp till berget. Vägen är skyltad ”Fuskåsberget”. Trots att vägen är streckmarkerad på kartan så är den riktigt fin och lätt att åka. Cirka 1 kilometer innan toppen går vägen rakt genom en ganska stor nyckelbiotop.

    Den röda ytan strax innan Fuskåsbergets topp är en fin nyckelbiotop bestående av en mycket gammal hällmarkstallskog.

    Träden är förvånansvärt grova för att växa på så mager mark, vilket tyder på att de är riktigt gamla.

    • Flyghål från vedlevande skalbagge.

    Det finns gott om död, solbelyst tallved, vilket gynnar många skalbaggar.

    Kaffesuget satte nu in igen och det var dags att uppsöka utsiktspunkten. Den östra toppen ligger på ungefär 275 meter.

    Skylten står strax innan vändplanen. Lämpligast är att ställa bilen vid vändplanen och gå 250 meter tillbaka.

    Från skylten går en blåmarkerad stig upp till den östra toppen. Det är en behaglig liten promenad. Den mesta klättringen har bilen gjort.

    Kullen strax innan toppen.

    Uppe på toppen är utsikten milsvid och man kan se havet och Iggesundsfabriken. Här finns naturligtvis också en fikabänk.

    Fika med utsikt.

    Inget fika kvar och det var dags att åka hem om jag skulle hinna till jobbet kl. 15. Inga speciella djurupplevelser, men en skön dag.

    Läs mer om Fuskåsskogen här:

    https://www.svenskakyrkan.se/uppsalastift/fuskasskogen

    Läs mer om nyckelbiotopen på Fuskåsberget här:

    https://www.skogsstyrelsen.se/skogens-parlor/Nyckelbiotop/?objektid=3407495

  • Långbro naturreservat

    Dagens utflykt, söndagen den 5 maj 2019, gick till Långbro naturreservat. Reservatet ligger precis på kommungränsen mellan Söderhamn och Hudiksvall och den norra delen var tidigare ett domänreservat , som hette Åtjärnsskogen. Det går att nå reservatet från tre håll, söderifrån via Stärte i Trönö och Långbrosbodarna, norrifrån via Boda bruk och österifrån via Bölan/Lindefallet och Åtjärnarna. Säkraste och trevligaste vägen är den österifrån via Bölan/Lindefallet. Norrifrån via Boda bruk är vägen oftast bommad och även vid den södra vägen uppe vid Långbrosbodarna finns en vägbom. Det slipper man när man kommer österifrån. Då kommer man istället till den mycket trevliga Åtjärnsstugan, som är en perfekt utgångspunkt för att ge sig in i reservatet. Stugan sköts av Bölans hembygdsförening och är tillgänglig för allmänheten att rasta vid.

    Åtjärnsstugan
    Åtjärnsstugan
    Vägen in till Åtjärnsstugan
    Åtjärnen
    Fikabord med tillhörande totempåle.

    Så här ser det ut om man försöker åka vägen norrifrån via Boda.

    Jag började att gå stigen, som går från Åtjärnsstugan,via en kraftledningsgata, till den norra ingången till reservatet.

    Stigen under kraftledningsgatan.
    Stigen mynnar ut till vägen, som leder in i den norra infarten till reservatet.

    Från den norra entrén leder en stig rakt genom den norra delen av reservatet. Den går genom en blandskog med ungefär lika stor fördelning av tall, gran och lövskog. Här och där står mycket grova tallar, så kallade överståndare. Efter ett tag kommer man till ett område med hällmarkstallskog och till slut mynnar stigen ut vid vändplanen till vägen, som kommer från Sterte/Långbrosbodarna. Nu har jag med andra ord redan varit vid vändplanerna till de tre vägar, som leder till reservatet.

    Gammal, mossövervuxen låga i blandskogen.
    Stigen är tydlig, gulmarkerad och lockar besökaren allt djupare in i skogen.
    Skogen försöker lura mig att vika av till vänster, men jag låter mig inte luras.
    Riktigt grov tallöverståndare. Ryggsäcken ger en föreställning om grovleken.
    Talltickan växer på rötskadade tallar.
    Strax innan hygget övergår blandskogen till hällmark.

    När jag kommer fram till vändplanen och hygget är det dags för första fikapausen. Vi pratar om ägg och svart kaffe. Jag sätter mig på en lämplig stubbe och tittar ut över hygget. Just nu verkar skogen vara utan liv. Ingenting syns eller hörs.

    Här börjar stigen om man kommer från Sterte/Långbrosbodarna.
    Ägg och kaffe på en stubbe med utsikt över hygget och tre sparade storaspar.

    Nu när energidepåerna blivit påfyllda var det dags att gå rakt genom reservatet ner till Långbrosbodsjön. Om man inte har ett inbyggt lokalsinne, och det har inte jag, kan det kännas lite otäckt att ge sig ut i obanad terräng. Då kan det kännas skönt med appen lokalsinne, som visar precis var du är på kartan i form av en röd prick. Ett annat knep kan vara det jag tog till nu. Jag följde helt enkelt bäcken ända ner till sjön. Ganska snart övergår blandskogen till en skog med mycket stort lövinslag. Här finns grova aspar och björkar i skogen längs med bäcken.

    Död och levande lövskog kantar bäcken.
    Det ser ut som någon har målat med vitfärg på asparna, men det är blemlav.
    Två riktigt gamla björkar – tvillingar.
    Är det spillkråkan, som rotat i myrstacken?

    Halvvägs ner mot sjön går bäcken genom en myr och verkar vara i det närmaste uttorkad. Det är bara en synvilla för när man närmar sig sjön forsar vattnet fram igen. Här nere sista biten ner mot sjön är naturen trolsk och helt fantastisk. Naturligt öppna ytor, grova träd och grönska om vartannat.

    Bäcken går genom en myr några hundra meter.
    Fina miljöer vid bäcken helt nära sjön.
    Fnöskticka på björk.

    Väl framme vid sjön så gick jag österut längs strandkanten. Till slut kom jag till ett lämpligt ställe för dagens andra fikapaus. På andra sidan sjön ser man Långbrosbodarnas fädbodvall.

    Långbrosbodarna i kanten av Långbrosbodsjön.

    Det började bli sen eftermiddag och dags att tänka på refrängen så jag samlade ihop mig och gick tillbaka längs bäcken. Framme vid Åtjärnsstugan var det dags för tredje och sista kaffepausen. Det hade varit en härlig dag, men djuren och fåglarna hade lyst med sin frånvaro. Vad jag inte visste då var att det snart skulle bli helt annorlunda. När jag senaste var här, i maj 2017, så såg jag en slaguggla, som jag tog några riktigt suddiga bilder på.

    Lite svart kaffe och ett ägg kvar.
    Hej då Åtjärnsstugan för den här gången.
    För två år sedan såg jag den här slagugglan i reservatet, men skärpan hamnade någon helt annanstans.
    Varför är du alltid sist med att byta till sommardäck brukar vissa fråga. Här är förklaringen. Det ligger kvar snö i höga lägen ända till mitten av maj.

    Dagen var till ända, matsäcken uppäten, bilen packad och jag kände mig trött om jag ska vara ärlig. Jag har alltid kameran med teleobjektivet monterat bredvid mig på passagerarsätet. Jag hinner åka ungefär två kilometer så kommer helt plötsligt dagens höjdpunkt. En björn står cirka femtio meter framför mig på vägen. Jag ställer bilen tvärs över vägen, lägger upp kameran på det nedvevade bilfönstret och hinner få iväg några bilder. Vilken avslutning på dagen!

    Här kan du läsa mer om Långbro naturreservat på Länsstyrelsen Gävleborgs hemsida:

    https://www.lansstyrelsen.se/gavleborg/besok-och-upptack/naturreservat/langbro.html

    Långbro är också ett så kallat Natura 2000-område, vilket innebär att det ingår i EU:s nätverk av skyddade naturområden. Här kommer en länk till bevarandeplanen för Natura 2000-området Långbro:

    https://www.lansstyrelsen.se/download/18.276e13411636c95dd936fda/1526986176333/langbro-se0630168-2016.pdf

  • Mössbobäckens naturreservat

    Första trippen i år blev den 1 maj till Mössbobäckens naturreservat i Grängsjö, Enånger, Hudiksvalls kommun. Jag tog gamla E4:an norrut, svängde först vänster mot Boda bruk och sedan höger mot Grängsjö. Reservatet ligger strax norr om Grängsjö utefter grusvägen, som går mot Nianfors.

    Bäcken rinner genom västra delen av reservatet.
    Längs bäcken växer gammal granskog.

    Grusvägen mot Nianfors skär rakt genom reservatet och det går att komma åt både de västra och östra delarna via skogsbilvägar. Själva bäcken ligger precis väster om vägen i anslutning till informationstavlan. Bäcken slingrar sig i meandrar och här är boniteten hög och det finns gott om gammelgranar.

    Många av asparna är hålträd, vilket gynnar hålbyggande fåglar.

    Områdena längst i väster samt direkt öster om vägen är extra värdefulla, eftersom de innehåller mycket gammal aspskog och död lövved, vilket lockar många rödlistade arter bl.a. vedsvampar och skalbaggar.

    Aspticka
    Klibbticka
    Grov aspbark
    Lunglav på asp

    Den gamla aspskogen sträcker sig mot himlen.

    Det går inte vara ute en hel dag utan svart kaffe och ägg och med tanke på att det finns ett perfekt fikaställe en bit in efter skogsbilvägen, som går tillbaka söderut längs den västra gränsen på reservatet, var det dags att duka upp vid Evas kolarkoja. Här sitter man på träbänken med en magnifik utsikt mot Storåsen. Det gick inte att åka bil ända fram då det låg kvar för mycket snö på vissa ställen. Fikat smakar i och för sig ännu bättre efter en 1,5-kilometers promenad. Jag passade också på att skriva i gästboken.

    En hel del snö kvar i skuggiga lägen.
    Evas kolarkoja
    Utsikt mot Storåsen
    Träbänken vid Evas kolarkoja


    Vårtecken dyker upp hela tiden nu och vid kolarkojan fanns vitsippor, ett bofinkspar och en nyvaken, övervintrad vinbärsfuks. Älgpasset bredvid minner snarare om hösten.

    Vinbärsfuks
    Vitsippor
    Bofinkspar
    Älgpass högst upp i backen

    När jag gick runt i skogarna stötte jag upp tjädrar vid tre tillfällen och en gång tätt inpå. Det är lika oväntat varje gång och man kan inte undgå att bli rädd för en kort stund. En tjäderhöna gick längs vägen och lät sig villigt fotograferas.

    Efter fikat var det så dags att utforska den östra delen av reservatet och även dit går en skogsbilväg. Väl framme vid vändplanen såg det inte riktigt ut som förra gången jag var där hösten 2017. Hit hade skogsmaskinerna hittat och avverkat fram till reservatsgränsen.

    • 2019
    • 2017


    Dagen var till ända och det var dags att åka hem. Jag avslutar med ett par falkbilder, som jag tog på långt avstånd på två olika hyggen strax utanför reservatet. Tornfalk ser man ganska ofta på hyggena, men lärkfalk hade jag aldrig sett i den miljön förut.

    Lärkfalk
    Tornfalk

    Läs mer om Mössbobäcken på Länsstyrelsen Gävleborgs hemsida:

    https://www.lansstyrelsen.se/gavleborg/besok-och-upptack/naturreservat/mossbobacken.html