Årets sista utflykt, söndagen den 6 oktober, gick till Nianforsskogarna och en ganska stor nyckelbiotop, som jag varit nyfiken på en längre tid. Jag valde gamla E4:an norrut från Söderhamn och svängde västerut i Njutånger mot Nianfors. Efter cirka 2,5 mil åkte jag genom byn Karlsnäs och efter bara ytterligare 2,5 kilometer, precis norr om sjön Stor-Nien, svängde jag höger norrut efter vägen, som går mot Lillvallen, Stora Öråsen, Svedja/Bobygden och Delsbo. Jag fortsatte knappt 2 kilometer norrut och ställde bilen i en vägkorsning. Nu var jag framme vid dagens utflyktsmål – nyckelbiotopen Gluggberget. Nyckelbiotopen var markerad med band och det gick bra att följa den norra kanten uppför berget.
Det är inte så svårt att med blotta ögat se gränsen till nyckelbiotopen.
Några enstaka snöflingor hade fallit och inte mycket mer skulle bli heller denna vinter.
Porten till trollskogen
Skogen är inte så grovvuxen, men ger ändå ett naturskogsartat intryck med tanke på trädslagsblandning och olikåldrighet. Det finns också gott om gamla avverkningsstubbar från dimensionsavverkningen och överallt finns mossbevuxna lågor och mängder med död ved.
Mossbevuxna lågorStubbe med moderiktig mossmössa
Förvridna silverstubbar med brandljud minner om den riktigt gamla skogen.
BarrbroskingKammossa
En del grova lågor ser ut som sovande monster. De ser ut att kunna ruska på sig och vakna till liv.
Stor myrstack i skogenBägarlav
Det började bli dags att fika och det kände jag för att göra vid en gammal författarkoja i närheten. Jag åkte tillbaka ut på Nianforsvägen, svängde höger västerut och åkte över Niannoret, fortsatte förbi byn Östansjö och svängde sedan söderut på en grusväg mellan Bysjön och Hundgårdssjön. Därifrån letade jag mig tillbaka österut via skogsbilvägar och hamnade till slut strax norr om Norr-Mörtsjön. Den svarta pricken på kartan markerar ungefär var kojan ligger.
Hälsingeförfattaren Birger Lundberg, född 1911 i Hudiksvall och död i Arbrå 1996, sägs ha använt denna koja som författarlya. Det är också den kojan, som åsyftas i boken ”Kojan i skogen” från 1961. Boken börjar med meningen ”Det ligger en liten, liten koja djupt in i skogen.” Sjön, en bit söder om kojan, tycks ha bytt namn från Norra Maskinsjön till Norr-Mörtsjön. På en fastighetskarta från 1956 gäller fortfarande det tidigare namnet.
Kojan i skogen börjar skymta bland träden.
Det saknas hjärta på dörren, men man kan inte få allt.
Det blev dags att åka hem och jag kände mig nöjd efter att ha fått en rejäl dos av både natur och kultur. Vi återkommer till våren med nya utflyktsmål.
Lördagen den 29/6 och det blev en utflykt till Bleckbergens urskog, som är ett av länets minsta naturreservat, bara 4 hektar. Jag tog E4:an norrut mot Hudiksvall och svängde vänster mot Boda bruk strax innan Enånger. Efter att ha åkt igenom Boda bruk fortsatte jag någon kilometer och svängde därefter höger mot Grängsjö. Strax innan Grängsjö svängde jag vänster mot Nybo och därefter var det skyltat fram till reservatet. Det var en viss kontrast att besöka ett av länets minsta reservat efter att nyligen besökt ett av de allra största (Stora Korpimäki). Området har varit skyddat länge av ägaren Uppsala stift, men övergick till naturreservat 1981.
Vid vändplanen finns ett hygge med utsikt mot Storåsen.Här har man tagit motorsågen till hjälp för att frilägga stigen. Fullt förståeligt, men visst störs vildmarkskänslan lite.
Man får gå cirka 500 meter längs den orangemarkerade stigen innan man är framme vid reservatet. Skogen är en blandskog mellan gran och tall och lövinslaget är ganska lågt. Tallöverståndarna är grova och riktigt gamla, några över 400 år.
Bloggförfattaren bredvid en jätteIngen match att gömma sig bakom dessa tallar.
Skogen är urskogslik. Ingen har avverkat här på mycket länge och det är gott om torrakor, fallna träd, lågor och död ved.
TorrakaÄven de döda, spiralvridna träden har imponerande grovlek.Fallna jättar ger liv till massor med arter.Tickorna bryter ned de döende och döda träden.
Stigen går i en rundslinga och mitt i reservatet blir skogen öppnare och luckigare. Mosstäcket ligger grönt och här finns bänken i skogen. En mer diskret fikaplats är svårt att tänka sig.
Bänken i skogenDet skulle ha suttit fint med ägg och kaffe, men myggen förstörde nöjet. Fikat fick vänta till ett bättre ställe.VargmjölkNågon slags lavmätare
Det finns också ett stort flyttblock i reservatet och på stenen växer både stensöta och örnbräken.
FlyttblockStensöta i förgrunden och örnbräken längst upp på stenenHär ligger myrstackarna på rad.Riktigt stor myrstack
I den västra delen av reservatet finns en liten myr och där växte Jungfru Marie nycklar. Jag hade kanske hoppats på att få se lite fler orkidéarter, men där gick jag bet.
Myren i reservatets västra del
Jungru Marie nycklar
Nu behövdes det verkligen kaffe så det var till att leta upp ett någorlunda myggfritt ställe. Idén var att åka tillbaka mot Grängsjö och svänga vänster vid Mössbovallen. På så sätt närmar man sig reservatet direkt norrifrån. Här ligger också Evas kolarkoja, som är ett perfekt fikaställe och som jag presenterat i ett tidigare blogginlägg. Först åkte jag dock förbi kolarkojan och fortsatte till vändplanen alldeles innan reservatet. Här befinner man sig högt och har fin utsikt över de hyggen, som breder ut sig och som vanligt hamnar Storåsen i blickfånget.
Utsikt mot Storåsen
Om man sitter stilla en stund så ser man att hygget är fullt av liv. Många fågelarter, som trängts undan från det moderna jordbrukslandskapet har funnit en fristad på hyggena. Det gäller t.ex. trädlärka och ortolansparv eller de som dök upp nu, buskskvätta och törnskata.
TörnskataBuskskvätta
Sakta smög jag iväg till Evas kolarkoja med blomsterprakt och ännu en utsikt över Storåsen. Fjärilarna fladdrar över blommorna och plötsligt ser jag något stort som väcker mitt intresse. Det är en aspfjäril och det är sällan man ser den på marken. Den håller mest till uppe i trädkronorna. I det närliggande naturreservatet Mössboåsen finns det mycket gamla, grova aspar.
AspfjärilEvas kolarkoja
Pärlemorfjäril
Storåsen skymtar mellan träden.
Utflykten var över för denna gång och det var dags att åka hem. Det var myggfritt vid Evas kolarkoja, men tyvärr inte bromsfritt. Fick mig några rejäla nyp av hästbromsen/fäbromsen. De biter/sticker rakt genom tröjan.
Här kan du läsa mer om naturreservatet Bleckbergens urskog på Länsstyrelsen Gävleborgs hemsida:
Dagens utflykt, söndagen den 5 maj 2019, gick till Långbro naturreservat. Reservatet ligger precis på kommungränsen mellan Söderhamn och Hudiksvall och den norra delen var tidigare ett domänreservat , som hette Åtjärnsskogen. Det går att nå reservatet från tre håll, söderifrån via Stärte i Trönö och Långbrosbodarna, norrifrån via Boda bruk och österifrån via Bölan/Lindefallet och Åtjärnarna. Säkraste och trevligaste vägen är den österifrån via Bölan/Lindefallet. Norrifrån via Boda bruk är vägen oftast bommad och även vid den södra vägen uppe vid Långbrosbodarna finns en vägbom. Det slipper man när man kommer österifrån. Då kommer man istället till den mycket trevliga Åtjärnsstugan, som är en perfekt utgångspunkt för att ge sig in i reservatet. Stugan sköts av Bölans hembygdsförening och är tillgänglig för allmänheten att rasta vid.
Åtjärnsstugan
Åtjärnsstugan
Vägen in till Åtjärnsstugan
ÅtjärnenFikabord med tillhörande totempåle.Så här ser det ut om man försöker åka vägen norrifrån via Boda.
Jag började att gå stigen, som går från Åtjärnsstugan,via en kraftledningsgata, till den norra ingången till reservatet.
Stigen under kraftledningsgatan.
Stigen mynnar ut till vägen, som leder in i den norra infarten till reservatet.
Från den norra entrén leder en stig rakt genom den norra delen av reservatet. Den går genom en blandskog med ungefär lika stor fördelning av tall, gran och lövskog. Här och där står mycket grova tallar, så kallade överståndare. Efter ett tag kommer man till ett område med hällmarkstallskog och till slut mynnar stigen ut vid vändplanen till vägen, som kommer från Sterte/Långbrosbodarna. Nu har jag med andra ord redan varit vid vändplanerna till de tre vägar, som leder till reservatet.
Gammal, mossövervuxen låga i blandskogen.
Stigen är tydlig, gulmarkerad och lockar besökaren allt djupare in i skogen.
Skogen försöker lura mig att vika av till vänster, men jag låter mig inte luras.Riktigt grov tallöverståndare. Ryggsäcken ger en föreställning om grovleken.Talltickan växer på rötskadade tallar.Strax innan hygget övergår blandskogen till hällmark.
När jag kommer fram till vändplanen och hygget är det dags för första fikapausen. Vi pratar om ägg och svart kaffe. Jag sätter mig på en lämplig stubbe och tittar ut över hygget. Just nu verkar skogen vara utan liv. Ingenting syns eller hörs.
Här börjar stigen om man kommer från Sterte/Långbrosbodarna.Ägg och kaffe på en stubbe med utsikt över hygget och tre sparade storaspar.
Nu när energidepåerna blivit påfyllda var det dags att gå rakt genom reservatet ner till Långbrosbodsjön. Om man inte har ett inbyggt lokalsinne, och det har inte jag, kan det kännas lite otäckt att ge sig ut i obanad terräng. Då kan det kännas skönt med appen lokalsinne, som visar precis var du är på kartan i form av en röd prick. Ett annat knep kan vara det jag tog till nu. Jag följde helt enkelt bäcken ända ner till sjön. Ganska snart övergår blandskogen till en skog med mycket stort lövinslag. Här finns grova aspar och björkar i skogen längs med bäcken.
Död och levande lövskog kantar bäcken.
Det ser ut som någon har målat med vitfärg på asparna, men det är blemlav.
Två riktigt gamla björkar – tvillingar.Är det spillkråkan, som rotat i myrstacken?
Halvvägs ner mot sjön går bäcken genom en myr och verkar vara i det närmaste uttorkad. Det är bara en synvilla för när man närmar sig sjön forsar vattnet fram igen. Här nere sista biten ner mot sjön är naturen trolsk och helt fantastisk. Naturligt öppna ytor, grova träd och grönska om vartannat.
Bäcken går genom en myr några hundra meter.
Fina miljöer vid bäcken helt nära sjön.Fnöskticka på björk.
Väl framme vid sjön så gick jag österut längs strandkanten. Till slut kom jag till ett lämpligt ställe för dagens andra fikapaus. På andra sidan sjön ser man Långbrosbodarnas fädbodvall.
Långbrosbodarna i kanten av Långbrosbodsjön.
Det började bli sen eftermiddag och dags att tänka på refrängen så jag samlade ihop mig och gick tillbaka längs bäcken. Framme vid Åtjärnsstugan var det dags för tredje och sista kaffepausen. Det hade varit en härlig dag, men djuren och fåglarna hade lyst med sin frånvaro. Vad jag inte visste då var att det snart skulle bli helt annorlunda. När jag senaste var här, i maj 2017, så såg jag en slaguggla, som jag tog några riktigt suddiga bilder på.
Lite svart kaffe och ett ägg kvar.Hej då Åtjärnsstugan för den här gången.För två år sedan såg jag den här slagugglan i reservatet, men skärpan hamnade någon helt annanstans.
Varför är du alltid sist med att byta till sommardäck brukar vissa fråga. Här är förklaringen. Det ligger kvar snö i höga lägen ända till mitten av maj.
Dagen var till ända, matsäcken uppäten, bilen packad och jag kände mig trött om jag ska vara ärlig. Jag har alltid kameran med teleobjektivet monterat bredvid mig på passagerarsätet. Jag hinner åka ungefär två kilometer så kommer helt plötsligt dagens höjdpunkt. En björn står cirka femtio meter framför mig på vägen. Jag ställer bilen tvärs över vägen, lägger upp kameran på det nedvevade bilfönstret och hinner få iväg några bilder. Vilken avslutning på dagen!
Här kan du läsa mer om Långbro naturreservat på Länsstyrelsen Gävleborgs hemsida:
Långbro är också ett så kallat Natura 2000-område, vilket innebär att det ingår i EU:s nätverk av skyddade naturområden. Här kommer en länk till bevarandeplanen för Natura 2000-området Långbro:
