Måndagen den 15 juni 2020 bestämde jag mig för att göra en utflykt till ett av Söderhamns kommuns senaste naturreservat nämligen Norrbränningen. Reservatet bildades 2018 och är 336 hektar stort. Den östra delen är mycket blockig och svårframkomlig och består till stor del av gammal tallskog med mycket tallved och lågor. Över 30 rödlistade insektsarter har hittats här.
Färden gick via Ljusne och skogsbilvägen, som går söderut förbi Storberget och Stora Mosisjön. Strax söder om sjön svängde jag västerut och ställde bilen på vändplanen norr om Lilla Mosisjön. Därifrån utgår Lostigen, som leder in i naturreservatet. Tyvärr är stigen i dåligt skick och helt utplånad den första biten fram till reservatsgränsen. Man får gå lite på chans över ett hygge till att börja med, men reservatsgränsen är tydligt markerad när man väl kommer fram. Sedan följer man den markerade gränsen västerut en bit och efter ett tag börjar de säregna Mosistenarna skymta mellan trädstammarna.
Reservatsgränsen är tydligt markerad.
Mosistenarna
Stenar och död tallved är karaktäristiskt för reservatet.Tallskogen är förhållandevis gles på sina ställen, vilket gynnar solälskande vedskalbaggar.
Från Mosistenarna blir Lostigen tydligare och det blir lättare att följa markeringarna. Stigen blir bättre ju närmare Uvberg man kommer. Söderhamns kommun och Länsstyrelsen borde satsa lite resurser på att restaurera Lostigen. Då skulle området kunna bli ett välbesökt utflyktsmål.
Stenar och block längs stigen.
En litet kärr längs stigen mot Uvberg.
Sista biten ändras terrängen och det blir hällmark och berget går i dagen. Här finns också ett klapperstensfält, som någon fantasifullt har döpt till Hin Håles potatisland.
Hällmark
Klapperstensfält
Området har en stark förekomst av spillkråka, men den är skygg och svår att fånga på bild. Jag såg och hörde den, men den jag lyckades fånga med kameran var den större hackspetten.
Uppe på Uvberg väntar ett efterlängtat fikabord och något som kallas Uvenbergs kyrka. Efter lite kaffe och smörgåsar fick det vara bra för denna gång. Utflykten kan rekommenderas även om vandringen är lite besvärlig precis i början. Det vore av stort värde om stigen kunde återställas.
Fikaplatsen uppe på Uvberg
Här kommer en länk till Länsstyrelsens text om Norrbränningens naturreservat för dig som vill veta mer:
Vissa källor påstår att Stora Öråsen är Hudiksvalls kommuns högsta berg med sina 458 meter över havet. Det får mig att fundera över skillnaden mellan det högsta berget och den högsta punkten. Den högst belägna punkten i en kommun skulle ju faktiskt inte ens behöva vara ett berg. Den högst belägna punkten i Hudiksvalls kommun är inte Stora Öråsen utan Granås, precis på gränsen mot Älvåsenmassivet i Hassela, Nordanstigs kommun. Det ligger 493 meter över havet. Gemensamt för dessa båda platser är att de har renoverade brandtorn, som båda är byggda 1939. Stora Öråsens naturreservat och en klättring upp i brandtornet fick bli dagens utflyktsmål för mig, Lennart och Bricken. Vi hoppade in i bilen, tog E4:an norrut, svängde av mot Nianfors och fortsatte drygt två mil västerut efter Nianforsvägen. Strax efter byn Karlsnäs var det dags att svänga rakt norrut och åka förbi både Lillvallen och Örvallen. Strax efter Örvallen är det sedan skyltat till reservatet. Det är lätt gjort att svänga norrut alldeles för tidigt efter Nianforsvägen och istället komma in på Blacksåsvägen. Gör inte det!
Eftersom skogsbilvägen till reservatet tar största smällen beträffande klättringen så återstår behagliga 1 kilometer till toppen. Det blir sammanlagt en lättsam slinga på 2 kilometer. Vandringen efter den gulmarkerade stigen börjar i naturreservatet, men toppen där brandtornet står ligger oförklarligt nog utanför reservatet.
Vandringen genom reservatet går genom höglägesgranskog. Granarna är gamla, står glest och är inte speciellt grova. Många av granarna är draperade med hänglavar.På väg mot toppen passerade vi också en myr.Strax innan reservatsgränsen ändrar granskogen karaktär och får även en del inslag av lövskog.
Plötsligt kommer vi fram till en ny reservatsskylt och sista biten fram till tornet går genom oskyddad natur trots att skogen här ser lika skyddsvärd ut. Det skulle dessutom kännas märkligt om man avverkade skogen mellan reservatsgränsen och brandtornet. Då skulle helhetsbilden av platsen förstöras.
Äldst går sist och ett stålskelett börjar skymta bland träden. Lennart är redan framme och har slagit sig ned.
Vi skriver i raststugans gästbok och läser på den gamla skylten på stugans vägg. Där står det att det 17 meter höga tornet byggdes 1939 på initiativ av ett antal försäkringsbolag, bland annat Skandia.
Till slut gick det inte att dra ut på det längre. Tornet måste besegras trots ett lättare anlag för svindel. Här gällde det att gå försiktigt, verkligen känna sig för med fötterna och att hålla hårt om räcket med bägge händerna så att knogarna vitnade.
Väl uppe fick vi lön för mödan både vad det gällde utsikten och att det blivit dags för brandtornsfika. Det påstås att man vid klart väder kan se ungefär halva Hälsingland härifrån. Den kan nästan stämma…men bara nästan.
Utsikt från brandtornet på Stora ÖråsenUtsikt mot Bobygden och DelsboLennart och Bricken beundrar utsikten inifrån tornet. Därinne känns det betydligt tryggare än att vingla runt på det smala trädäcket, som går runt kuren.
Nu var det dags att klättra ner och ta en annan väg tillbaka. Vi valde att följa Sjuvallsleden mot Julingvallen och därefter skogsbilvägen tillbaka till bilen. Skönt ändå att ha fast mark under fötterna och att sätta sig i bilen och åka hem. Det är ju egentligen betydligt farligare att åka bil.
Vi gick Sjuvallsleden mot Julingvallen en bit fram till skogsbilvägen.Sista lilla biten innan bilen och hemfärd.
Om du vill läsa mer om Stora Öråsen kommer ett par länkar här. Det är till Länsstyrelsen i Gävleborg och till Föreningen Bobygdens framtid:
Ungefär 5 mil nordväst om Söderhamn ligger naturreservatet Ysberget-Laxtjärnsberget. Det är ett av Hälsinglands finaste naturskogsområden och blev naturreservat redan 1990. Reservatet utvidgades 2017 och är nu på 538 hektar. 1866 och 1869 drabbades området av stora skogsbränder, vilket innebär att lövinslaget är högt med många gamla och döende aspar och björkar. Detta är något som gynnar insektslivet och många fåglar. Samtliga av landets hackspettsarter har påträffats här och vitryggig hackspett har sannolikt häckat längre tillbaka i tiden. Sjön Ysen är en populär sportfiskesjö både sommar- och vintertid. Här finns också en liten badplats och området används flitigt av husvagnscampare.
Vägen ner till badplatsen från parkeringen.
Fredagen den 22 maj var en klämdag och vädret bjöd på strålande solsken så vad kunde vara mer passande än semester och en utflykt till Ysberget. Från Söderhamn åker man E4:an norrut cirka två mil och svänger sedan västerut mot Ångersjön och Boda bruk. Sedan fortsätter man rakt västerut längs skogsbilvägen cirka 2,5 mil. Strax innan parkeringen vid Ysen ligger Larsbo gård, som är ansluten till Sveriges turistförening och där det finns möjlighet att övernatta.
Ysen ligger alldeles spegelbank tidigt på morgonen.
Jag lyckades med konststycket att släpa mig ur sängen redan 05.00. vilket innebar att jag var på plats redan strax före 06.30. Vid den tiden brukar sjön ligga spegelblank och det gjorde den också denna fantastiska morgon. Träden kring sjön är grova och blåsipporna blommar i backen strax intill.
Grova tallar vid strandenBlåsippan ute i backarna står.
Mitt mål för denna dag var att gå en markerad slinga, som går via Ysbergets topp, ner mot Laxtjärn och sedan tillbaka via Ysens norra strand. Slingan är på ungefär 7 kilometer och jobbigaste biten är i början innan man tagit sig upp till utsiktspunkten.
Början av slingan mot Ysbergets topp
Klibbtickorna har knäckt många grova granar i början av promenaden.
Stigen fortsätter upp mot toppen och på vissa ställen har träden fallit över stigen. Jag blev tvungen att krypa under två trädstammar på ett ställe och det kan vara lite farligt om man inte är försiktig.
Här var det enklare att krypa under än att klättra över.
Tickor finns det gott om i gamla skogar. Här har vi sprängticka och knölticka.
Knölticka
Sprängticka
Äntligen kom jag upp till toppen och utsiktspunkten och fick lön för mödan både när det gällde utsikten och första fikapausen. Jag satt ganska länge, beundrade utsikten och studerade Ysen från ovan. Ysbergets sydsida är brant, nästan ett ättestupa, och borde kunna passa bra som häckningsplats för pilgrimsfalk. Här någonstans kring toppen finns också den sällsynta långskäggslaven på några granar, men jag brydde mig inte om att leta efter den.
Fikat med det obligatoriska ägget.Utsikt ned mot Ysen
Efter en halvtimme fick det vara nog och resten av promenaden tillbaka ner mot sjön är inte alls lika fysiskt krävande. Skogen ner mot Laxtjärn innehåller lågor, högstubbar, brandljud och avverkningsstubbar från gamla tiders dimensionsavverkningar.
Låga med harsyra
Brandljud
Stigen fortsätter ner mot Laxtjärn.
En av områdets karaktärsfåglar är korpen, som hörs mest hela tiden. På väg nedför berget stötte jag upp en tjäder på nära håll och man är lika oförberedd varje gång det händer.
Korp
Skogen i sluttningen ner mot LaxtjärnHögstubbe
Till slut hade jag kommit ner för Ysbergets västsluttning och stigen mynnade ut på en liten körväg, som gick till Laxtjärn. Jag fikade inte där utan tog några bilder över tjärnen och fortsatte sedan vidare längs den lilla skogsbilvägen längs Ysens norra strand.
Vyer över Laxtjärn
Stora delar av skogen strax norr om Ysen består av 45-årig lövskog, framförallt björk. Den har växt upp på ett hygge, som togs upp i mitten på 70-talet. Här är det meningen att man ska bibehålla en ren lövskog och därför rensar man undan den gran, som försöker etablera sig. Hit har lövskogens fåglar hittat och jag hörde ljudet av ett mynt, som snurrar på en marmorskiva, dvs. grönsångaren.
Björkskog och vitsippor
Körvägen längs Ysens norra strand går genom den 45-åriga björkskogen.
Nu började det knorra i magen igen och det började kännas akut att få i sig lite kaffe och smörgås. Målet hade hela tiden varit inställt på det fina vindskydd, som ligger på den norra stranden. Jag hade hoppats på att kunna fotografera fiskgjusarna, men de behagade inte visa sig. Det blev några bilder på storlom och sädesärla istället.
Vindskyddet vid YsenGrillplatsen och sjön
Storlom
Sädesärla
Här kommer ytterligare ett par fågelbilder, som jag tagit i naturreservatet och dess närmaste omgivningar.
TornfalkJärpe
Dagen var till ända och det var dags att åka hem. Nu hade husvagnsfolket vid badplatsen vaknat till liv så jag språkade lite med dem, satte mig i bilen och påbörjade hemfärden. Det hade varit en mycket skön dag.
Här kommer en länk till Länsstyrelsen i Gävleborg, där du kan läsa mer om Ysberget-Laxtjärnsberget:
Slutligen vill jag tipsa om skriften ”Naturskogen på Ysberget och Laxtjärnsberget : en skogsbiologisk inventering” av Per Linder. Den finns att läsa öppet på nätet och här kommer en länk till pdf-filen:
Onsdagen den 14 augusti och det var dags för den årliga utflykten tillsammans med min gamla studiekamrat Lars Våge. Vi hade bestämt oss för att besöka ett av länets nyaste naturreservat, Måndagsskogarna, bildat nu i år 2019. Det är också ett av de allra största naturreservaten med 1 863 hektar. Eftersom det är så pass stort är många naturtyper representerade. Här finns orörda tallskogar, näringsrika granskogar, myrar av olika typer, hällmarksskog och sumpskogar. Den förhållandevis orörda Hångelån rinner rakt igenom området och det finns storslagna geologiska formationer vid platser med spännande namn som Lilla Helvetet och Fans Päronland. Reservatet är för stort för att hinnas med på en dag, men vi beslutade oss för att börja med en vandring längs Hångelån för att slutligen komma fram till Lilla Helvetet.
Jag utgick denna gång från sommarstugan i Loka, Delsbo och började med att ta vägen mot Bjuråker. Därefter svängde jag vänster ut på väg 305 mot Friggesund. Efter bara ett par kilometer var det dags att svänga vänster igen och åka genom byarna Sörlia, Norrlia, Holmberg och Norrhavra. Vägen mynnar ut i ett t-kors vid Norrberg och där svängde jag höger mot Ängebo. I Ängebo svängde jag vänster och började min resa norrut genom Svågadalen. Byarna Björsarv, Brännås, Brändbo och Skån avverkades i raskt takt och snart var jag framme i Valsjön, där vi hade bestämt att vi skulle möta upp. Vi hoppade över i en bil och åkte västerut in på skogsbilvägen precis norr om Lill-Valsjön. Efter cirka 2 kilometer kom vi till reservatsgränsen och efter ytterligare 2 kilometer till vändplanen, där vi skulle ställa bilen och där stigen längs Hångelån började. Länsstyrelsen verkar inte ha hunnit med att sätta upp informationsskyltar och gränsmarkeringar.
HångelånBro över Hångelån
Efter 500 meter försvann stigen helt plötsligt trots att den fanns med på kartan. Terrängen blev bitvis svårforcerad med sumpmark, block och hål så man kan säga att det blev ett litet helvete att ta sig till Lilla Helvetet. Det gick inte heller att gå längs ån, men man kunde göra avstickare till åkanten då och då.
Lars har gjort en avstickare ned till ån.Ruttnande flottningsränna
Här och där ser man rester efter flottningen. Istället för att låta timret flyta direkt i ån så byggde man flottningsrännor på sidorna.
Strax innan Lilla Helvetet blev marken torrare och det blev enklare att ta sig fram. Skogen blev grövre och övergick till blandskog med relativt stort lövinslag.
Koralltaggsvamp
Kandelabersvamp
Grov torraka i blandskogen
Till slut nådde vi fram till Lilla Helvetet och kunde konstatera att 2,5 kilometers vandring tagit närmare 2 timmar. Här har en isälv en gång i tiden grävt ur landskapet och bildat en imponerande kanjon. Klippformationer reser sig högt från marken och terrängen mellan blocken är ett myrlandskap.
Klippformationen reser sig ur myren.
Sten, block och klippväggar
Lars tittar fram genom en grotta.
På klippväggarna växte många olika slags lavar och mossor.
Mjöllav
Gulvit renlav
Garnlav
Det syntes att myrarna kring blocken är fina hjortronmyrar. Nu var det dock för sent även om en del sena blötgubbar fanns kvar. Kring myrarna och i angränsande skog fanns ytterligare arter av blommor och lavar.
SlåtterblommaNorrlandslavKnärot
Eftersom vi även hade tänkt hinna med en utflykt till Måndagstjärnen och Måndagsberget var det tid att återvända till bilen. Den här gången svängde vi in västerifrån direkt söder om Lill-Valsjön. Skogen på Måndagsberget är den finaste i hela reservatet.
Blandskogen vid Måndagsberget är grov. Lars står och kramar en asp.Vem är äldst?
Ju längre in i skogen vi åkte ju sämre blev skogsbilvägarna. Här åker inte många. Det är högt gräs och sly i mittsträngen. Om några år kan man inte åka här.
Vildvuxen mittsträng
Plötsligt hittade vi ett fällhorn efter en 10-taggare. Efter att ha poserat vid det så lät vi det ligga kvar i skogen.
Råmyran
Vi avslutade med en ståfika vid Måndagstjärn. Här lyckades också bloggförfattaren med konststycket att plurra med ena benet ned till höften.
MåndagstjärnBara att dra och hoppas på att stöveln inte sugit sig fast alltför mycket.
På Länsstyrelsen Gävleborgs hemsida kan du läsa mer om Måndagsskogarna:
Fredagen den 8 augusti och dagen var som gjord för ett besök på det sägenomspunna berget Blacksås. Berget med omgivande skogar blev naturreservat 2006 och utvidgades 2015 och är nu på 223 hektar. Blacksås topp ligger 437 meter över havet och den lodräta klippväggen är ca 150 meter. Vi åkte E4:an norrut från Söderhamn och svängde västerut efter cirka 3,5 mil mot Nianfors. Efter ungefär 1 mil svängde vi höger (norrut) mot Delsbo/Bobygden. Efter ungefär 7 kilometer svänger man höger igen, där det står naturreservat och sen följer man vägen tills den tar slut vid en vändplan. Då är man framme vid Oppsjöskogens naturreservat och där ställde vi bilen. Här väntar en promenad på ungefär 1 kilometer längs Sjuvallsleden, som passerar bergets topp och utsiktspunkten. Den här vandringen är relativt behaglig. Vill man ha en tuffare prövning väljer man istället att åka till Blacksåsvallen och gå upp ifrån sydost. Då är det nästan bergsklättring på vissa ställen, men skogen är mycket finare där.
Här följer man Sjuvallsleden mot Blacksås.I början av stigen är naturen inte så inspirerande.Det här är en vältrampad stig. Blacksås är mycket välbesökt sommartid. Lite uppför är det naturligtvis även denna väg så om man känner sig trött går det bra att vila en stund vid reservatsgränsen.
I berget bor det troll och det finns oupptäckta, enorma malmfyndigheter här. Åtminstone om man får tro alla skrönor, som florerar om berget. Till och med Selma Lagerlöf har skrivit en saga/skröna om Blacksås. Den finns med i Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige.
De gamla gruvhålen är djupa, ofta vattenfyllda och kan vara livsfarliga. Det är säkrast att hägna in dem.Det finns också en källa på berget.Snart är vi framme vid vindskyddet och stupet.Skogen försvinner och hällmarken breder ut sig. Vi kan ana utsikten.Vindskyddet med den ilsket gula varningsskylten.
Utsikten är makalös och det pratas om att den lodräta klippväggen använts till ättestupa, dvs. att man slängt ner orkeslösa åldringar där. Det låter lagom makabert och spännande, men den tråkiga sanningen är att forskarna är relativt överens om att ättestupor aldrig funnits.
Magnifik utsikt mot Blacksåsvallen.
Eftersom jag inte gillar höjder så kröp jag fram till stupkanten och tittade försiktigt över. Jag skulle aldrig våga gå fram och riskera att kanske snubbla på en sten.
Här väntar stupet.Granarna saknar höjdskräck.
Här dricks det bara kaffe som vanligt. Dricker man starkare drycker riskerar man att bli stupfull.Efter ett par timmar på berget tog Bricken och jag stigen nedåt igen. En härlig utflykt var till ända.
Om ni vill veta mer så kan ni läsa om Blacksås på Länsstyrelsen Gävleborgs hemsida:
Lördagen den 29/6 och det blev en utflykt till Bleckbergens urskog, som är ett av länets minsta naturreservat, bara 4 hektar. Jag tog E4:an norrut mot Hudiksvall och svängde vänster mot Boda bruk strax innan Enånger. Efter att ha åkt igenom Boda bruk fortsatte jag någon kilometer och svängde därefter höger mot Grängsjö. Strax innan Grängsjö svängde jag vänster mot Nybo och därefter var det skyltat fram till reservatet. Det var en viss kontrast att besöka ett av länets minsta reservat efter att nyligen besökt ett av de allra största (Stora Korpimäki). Området har varit skyddat länge av ägaren Uppsala stift, men övergick till naturreservat 1981.
Vid vändplanen finns ett hygge med utsikt mot Storåsen.Här har man tagit motorsågen till hjälp för att frilägga stigen. Fullt förståeligt, men visst störs vildmarkskänslan lite.
Man får gå cirka 500 meter längs den orangemarkerade stigen innan man är framme vid reservatet. Skogen är en blandskog mellan gran och tall och lövinslaget är ganska lågt. Tallöverståndarna är grova och riktigt gamla, några över 400 år.
Bloggförfattaren bredvid en jätteIngen match att gömma sig bakom dessa tallar.
Skogen är urskogslik. Ingen har avverkat här på mycket länge och det är gott om torrakor, fallna träd, lågor och död ved.
TorrakaÄven de döda, spiralvridna träden har imponerande grovlek.Fallna jättar ger liv till massor med arter.Tickorna bryter ned de döende och döda träden.
Stigen går i en rundslinga och mitt i reservatet blir skogen öppnare och luckigare. Mosstäcket ligger grönt och här finns bänken i skogen. En mer diskret fikaplats är svårt att tänka sig.
Bänken i skogenDet skulle ha suttit fint med ägg och kaffe, men myggen förstörde nöjet. Fikat fick vänta till ett bättre ställe.VargmjölkNågon slags lavmätare
Det finns också ett stort flyttblock i reservatet och på stenen växer både stensöta och örnbräken.
FlyttblockStensöta i förgrunden och örnbräken längst upp på stenenHär ligger myrstackarna på rad.Riktigt stor myrstack
I den västra delen av reservatet finns en liten myr och där växte Jungfru Marie nycklar. Jag hade kanske hoppats på att få se lite fler orkidéarter, men där gick jag bet.
Myren i reservatets västra del
Jungru Marie nycklar
Nu behövdes det verkligen kaffe så det var till att leta upp ett någorlunda myggfritt ställe. Idén var att åka tillbaka mot Grängsjö och svänga vänster vid Mössbovallen. På så sätt närmar man sig reservatet direkt norrifrån. Här ligger också Evas kolarkoja, som är ett perfekt fikaställe och som jag presenterat i ett tidigare blogginlägg. Först åkte jag dock förbi kolarkojan och fortsatte till vändplanen alldeles innan reservatet. Här befinner man sig högt och har fin utsikt över de hyggen, som breder ut sig och som vanligt hamnar Storåsen i blickfånget.
Utsikt mot Storåsen
Om man sitter stilla en stund så ser man att hygget är fullt av liv. Många fågelarter, som trängts undan från det moderna jordbrukslandskapet har funnit en fristad på hyggena. Det gäller t.ex. trädlärka och ortolansparv eller de som dök upp nu, buskskvätta och törnskata.
TörnskataBuskskvätta
Sakta smög jag iväg till Evas kolarkoja med blomsterprakt och ännu en utsikt över Storåsen. Fjärilarna fladdrar över blommorna och plötsligt ser jag något stort som väcker mitt intresse. Det är en aspfjäril och det är sällan man ser den på marken. Den håller mest till uppe i trädkronorna. I det närliggande naturreservatet Mössboåsen finns det mycket gamla, grova aspar.
AspfjärilEvas kolarkoja
Pärlemorfjäril
Storåsen skymtar mellan träden.
Utflykten var över för denna gång och det var dags att åka hem. Det var myggfritt vid Evas kolarkoja, men tyvärr inte bromsfritt. Fick mig några rejäla nyp av hästbromsen/fäbromsen. De biter/sticker rakt genom tröjan.
Här kan du läsa mer om naturreservatet Bleckbergens urskog på Länsstyrelsen Gävleborgs hemsida:
Söndagen den 9 juni och regnet öste ner. Vi städade stugan och packade bilen. Vi var klara med Orsa finnmark för den här gången. Meningen var att vi skulle avsluta med en rejäl utflykt till Stora Korpimäki naturreservat, men vädret gjorde att vi funderade på att åka direkt hem till Söderhamn. Kärt barn har många namn och berget heter på olika kartor och i olika dokument 1. Stora Korpimäki 2. Stora Korpmäki 3. Stora Korpmägg. Det står var och en fritt att välja något av namnen för berget och för att krångla till det ytterligare så finns ett annat berg, som heter Korpmäck (732 meter), cirka två mil söderut. Naturreservatets namn är dock Stora Korpimäki. Det ursprungliga reservatet bildades 1990 och bestod av berget Stora Korpimäki, som är Gävleborgs högsta punkt med 711 meter. Sedan har reservatet utvidgats i två omgångar 2003 och 2009. Det är nu på hela 1903 hektar och därmed ett av Gävleborgs läns största.
Gles höglägesgranskog med hänglavsdraperade granar
Till slut bestämde vi oss för att åtminstone ta oss upp på Stora Korpimäki och länets högsta punkt. Det hade vi haft som ett av målen hela tiden och lite regn skulle inte få hindra oss. Det går en fin skogsbilväg ända fram till foten av berget. Därefter går det en markerad stig upp på toppen. Det är en promenad på cirka 1 kilometer och lutningen är inte värre än att man klarar det med någorlunda kondition även om pulsen stiger en del. Ett annat mål var att hitta den sällsynta långskäggslaven, som växer på ett antal granar på cirka 690 meters höjd. Granskogen uppe på berget är mer eller mindre opåverkad av skogsbruk, men den är gles och nästan av förfjällskaraktär. Det hänger massor av skägglavar på granarna, men långskägget lyckades vi inte hitta. Det var inte så inspirerande att leta heller med helt igenimmade glasögon.
Bildbevis på att Bricken nådde toppen.Bloggförfattaren ville inte vara sämre.Utsikt från Stora Korpimäkis toppUtsikt genom den glesa granskogen
När vi kommer tillbaka nästa gång ska vi utforska det stora naturreservatet bättre. Då ska vi bestiga Stora Digerberget och Harjamäki också.
Här kan du läsa mer om Stora Korpimäkis naturreservat på Länsstyrelsen Gävleborgs hemsida:
Det hade blivit eftermiddag lördagen den 8 juni och stärkta av fikat på Fågelsjö gammelgård gav vi oss av emot Börningsbergets naturreservat. Området var tidigare domänreservat och uppdelat i två mindre områden ca 1 km ifrån varandra. 1996 omvandlades domänreservaten till naturreservat och 2013 slogs områdena ihop och ett naturreservat på 102 hektar bildades. Börningsberget är också sedan 2005 Natura 2000-område.
Vi tänkte besöka den mycket kraftiga och urskogslika granskog, som växer i reservatets västra del. Här finns också en markerad stig. På andra sidan vägen finns ett intressant skogsmuseum, där man kan få en bild av forna tiders hårda skogsarbete. Här finns redskap, verktyg, kolarkoja och skogskoja för 16 skogsarbetare.
Gamla vagnar i skogsmuséetOlika stockdimensioner. 1:an ser man knappast längre i dagens skogar.
Granskogen är verkligen imponerande. Marken är näringsrik och vissa av granarna är över 40 meter. Lågorna är enormt grova och det är en riktig trollskog.
Här börjar stigen i reservatets västra grantrollskog.På vissa ställen har man röjt stigen när jättarna fallit rakt över.Enorma granlågorNäringsrik granskogHarsyraStenmurklaJättelågor i förgrunden och 40-metersgranar i bakgrunden
Mörka moln började torna upp sig och det var dags att återvända till Fiskarstugan i Noppikoski. Morgondagen skulle bjuda på nya utflykter.
Här kan du läsa mer om Börningsbergets naturreservat på Länsstyrelsen Gävleborgs hemsida:
Söndagen den 2 juni och äntligen var vädergudarna på vår sida igen. Den här gången gick utflykten till Bollnäs kommun och Ijungens gammelskog, ett naturreservat tillsatt så sent som 2017. Vi tog vägen mot Trönö, fortsatte ända upp till Storsjön och därefter skogsbilvägen som går mellan Storsjön och Höle, Rengsjö. Halvvägs mellan Storsjön och Höle ligger sjön Ijungen och här ligger sommarstugorna tätt. Naturreservatet ligger i sluttningen norr om sjön och genomkorsas av en skogsbilväg, Sunnanhedsvägen. Strax innan Storsjön visade sig en pampig ormvråk, som inte tycktes vara rädd för elektriciteten.
OrmvråkVid Sunnanhedsvägen finns en vägbom, men den står öppen på sommaren.En bit upp efter Sunnanhedsvägen finns en lämplig plats att parkera bilen.
Vi hade bestämt oss för att svänga in på Sunnanhedsvägen, åka upp till reservatets norra gräns, ställa ifrån oss bilen och promenera rakt genom reservatet ned till sjön.
Skogen i reservatet är en jämn blandning av gran, tall och björk. Det finns också en del asp, men i något mindre grad. Många träd är cirka 120 år och det finns gott om lågor och torrträd. Området uppmärksammades på initiativ av markägaren.
Knölticka
Slingerticka
Slingerticka
Det finns lågor, stubbar och avbrutna träd lite här och där.
Skogen är luckig och lätt att gå i. När vi närmade oss sjön föll ljuset in bland trädstammarna.
En slags blandning mellan pärl- och sparvuggleholk och den satt väldigt lågt, men den funkar säkert som bostad ändå.
Till slut var vi då nere vid sjön och då var det dags för välförtjänt kaffe och ägg.
Utflykten var över och nu återstod endast promenaden till bilen tillbaka upp efter Sunnanhedsvägen.
Vilken lycka! Ingen hade stulit bilen.
Läs mer om Ijungens gammelskog på Länsstyrelsen Gävleborgs hemsida:
Dagens utflykt, söndagen den 5 maj 2019, gick till Långbro naturreservat. Reservatet ligger precis på kommungränsen mellan Söderhamn och Hudiksvall och den norra delen var tidigare ett domänreservat , som hette Åtjärnsskogen. Det går att nå reservatet från tre håll, söderifrån via Stärte i Trönö och Långbrosbodarna, norrifrån via Boda bruk och österifrån via Bölan/Lindefallet och Åtjärnarna. Säkraste och trevligaste vägen är den österifrån via Bölan/Lindefallet. Norrifrån via Boda bruk är vägen oftast bommad och även vid den södra vägen uppe vid Långbrosbodarna finns en vägbom. Det slipper man när man kommer österifrån. Då kommer man istället till den mycket trevliga Åtjärnsstugan, som är en perfekt utgångspunkt för att ge sig in i reservatet. Stugan sköts av Bölans hembygdsförening och är tillgänglig för allmänheten att rasta vid.
Åtjärnsstugan
Åtjärnsstugan
Vägen in till Åtjärnsstugan
ÅtjärnenFikabord med tillhörande totempåle.Så här ser det ut om man försöker åka vägen norrifrån via Boda.
Jag började att gå stigen, som går från Åtjärnsstugan,via en kraftledningsgata, till den norra ingången till reservatet.
Stigen under kraftledningsgatan.
Stigen mynnar ut till vägen, som leder in i den norra infarten till reservatet.
Från den norra entrén leder en stig rakt genom den norra delen av reservatet. Den går genom en blandskog med ungefär lika stor fördelning av tall, gran och lövskog. Här och där står mycket grova tallar, så kallade överståndare. Efter ett tag kommer man till ett område med hällmarkstallskog och till slut mynnar stigen ut vid vändplanen till vägen, som kommer från Sterte/Långbrosbodarna. Nu har jag med andra ord redan varit vid vändplanerna till de tre vägar, som leder till reservatet.
Gammal, mossövervuxen låga i blandskogen.
Stigen är tydlig, gulmarkerad och lockar besökaren allt djupare in i skogen.
Skogen försöker lura mig att vika av till vänster, men jag låter mig inte luras.Riktigt grov tallöverståndare. Ryggsäcken ger en föreställning om grovleken.Talltickan växer på rötskadade tallar.Strax innan hygget övergår blandskogen till hällmark.
När jag kommer fram till vändplanen och hygget är det dags för första fikapausen. Vi pratar om ägg och svart kaffe. Jag sätter mig på en lämplig stubbe och tittar ut över hygget. Just nu verkar skogen vara utan liv. Ingenting syns eller hörs.
Här börjar stigen om man kommer från Sterte/Långbrosbodarna.Ägg och kaffe på en stubbe med utsikt över hygget och tre sparade storaspar.
Nu när energidepåerna blivit påfyllda var det dags att gå rakt genom reservatet ner till Långbrosbodsjön. Om man inte har ett inbyggt lokalsinne, och det har inte jag, kan det kännas lite otäckt att ge sig ut i obanad terräng. Då kan det kännas skönt med appen lokalsinne, som visar precis var du är på kartan i form av en röd prick. Ett annat knep kan vara det jag tog till nu. Jag följde helt enkelt bäcken ända ner till sjön. Ganska snart övergår blandskogen till en skog med mycket stort lövinslag. Här finns grova aspar och björkar i skogen längs med bäcken.
Död och levande lövskog kantar bäcken.
Det ser ut som någon har målat med vitfärg på asparna, men det är blemlav.
Två riktigt gamla björkar – tvillingar.Är det spillkråkan, som rotat i myrstacken?
Halvvägs ner mot sjön går bäcken genom en myr och verkar vara i det närmaste uttorkad. Det är bara en synvilla för när man närmar sig sjön forsar vattnet fram igen. Här nere sista biten ner mot sjön är naturen trolsk och helt fantastisk. Naturligt öppna ytor, grova träd och grönska om vartannat.
Bäcken går genom en myr några hundra meter.
Fina miljöer vid bäcken helt nära sjön.Fnöskticka på björk.
Väl framme vid sjön så gick jag österut längs strandkanten. Till slut kom jag till ett lämpligt ställe för dagens andra fikapaus. På andra sidan sjön ser man Långbrosbodarnas fädbodvall.
Långbrosbodarna i kanten av Långbrosbodsjön.
Det började bli sen eftermiddag och dags att tänka på refrängen så jag samlade ihop mig och gick tillbaka längs bäcken. Framme vid Åtjärnsstugan var det dags för tredje och sista kaffepausen. Det hade varit en härlig dag, men djuren och fåglarna hade lyst med sin frånvaro. Vad jag inte visste då var att det snart skulle bli helt annorlunda. När jag senaste var här, i maj 2017, så såg jag en slaguggla, som jag tog några riktigt suddiga bilder på.
Lite svart kaffe och ett ägg kvar.Hej då Åtjärnsstugan för den här gången.För två år sedan såg jag den här slagugglan i reservatet, men skärpan hamnade någon helt annanstans.
Varför är du alltid sist med att byta till sommardäck brukar vissa fråga. Här är förklaringen. Det ligger kvar snö i höga lägen ända till mitten av maj.
Dagen var till ända, matsäcken uppäten, bilen packad och jag kände mig trött om jag ska vara ärlig. Jag har alltid kameran med teleobjektivet monterat bredvid mig på passagerarsätet. Jag hinner åka ungefär två kilometer så kommer helt plötsligt dagens höjdpunkt. En björn står cirka femtio meter framför mig på vägen. Jag ställer bilen tvärs över vägen, lägger upp kameran på det nedvevade bilfönstret och hinner få iväg några bilder. Vilken avslutning på dagen!
Här kan du läsa mer om Långbro naturreservat på Länsstyrelsen Gävleborgs hemsida:
Långbro är också ett så kallat Natura 2000-område, vilket innebär att det ingår i EU:s nätverk av skyddade naturområden. Här kommer en länk till bevarandeplanen för Natura 2000-området Långbro:
