Måndagen den 15 juni 2020 bestämde jag mig för att göra en utflykt till ett av Söderhamns kommuns senaste naturreservat nämligen Norrbränningen. Reservatet bildades 2018 och är 336 hektar stort. Den östra delen är mycket blockig och svårframkomlig och består till stor del av gammal tallskog med mycket tallved och lågor. Över 30 rödlistade insektsarter har hittats här.
Färden gick via Ljusne och skogsbilvägen, som går söderut förbi Storberget och Stora Mosisjön. Strax söder om sjön svängde jag västerut och ställde bilen på vändplanen norr om Lilla Mosisjön. Därifrån utgår Lostigen, som leder in i naturreservatet. Tyvärr är stigen i dåligt skick och helt utplånad den första biten fram till reservatsgränsen. Man får gå lite på chans över ett hygge till att börja med, men reservatsgränsen är tydligt markerad när man väl kommer fram. Sedan följer man den markerade gränsen västerut en bit och efter ett tag börjar de säregna Mosistenarna skymta mellan trädstammarna.
Reservatsgränsen är tydligt markerad.
Mosistenarna
Stenar och död tallved är karaktäristiskt för reservatet.Tallskogen är förhållandevis gles på sina ställen, vilket gynnar solälskande vedskalbaggar.
Från Mosistenarna blir Lostigen tydligare och det blir lättare att följa markeringarna. Stigen blir bättre ju närmare Uvberg man kommer. Söderhamns kommun och Länsstyrelsen borde satsa lite resurser på att restaurera Lostigen. Då skulle området kunna bli ett välbesökt utflyktsmål.
Stenar och block längs stigen.
En litet kärr längs stigen mot Uvberg.
Sista biten ändras terrängen och det blir hällmark och berget går i dagen. Här finns också ett klapperstensfält, som någon fantasifullt har döpt till Hin Håles potatisland.
Hällmark
Klapperstensfält
Området har en stark förekomst av spillkråka, men den är skygg och svår att fånga på bild. Jag såg och hörde den, men den jag lyckades fånga med kameran var den större hackspetten.
Uppe på Uvberg väntar ett efterlängtat fikabord och något som kallas Uvenbergs kyrka. Efter lite kaffe och smörgåsar fick det vara bra för denna gång. Utflykten kan rekommenderas även om vandringen är lite besvärlig precis i början. Det vore av stort värde om stigen kunde återställas.
Fikaplatsen uppe på Uvberg
Här kommer en länk till Länsstyrelsens text om Norrbränningens naturreservat för dig som vill veta mer:
Vid Sågtjärnen, som ligger mellan sjöarna Järvsjön och Norrbränningen, finns en sagovärld och förtrollad plats uppbyggd av Ljusnebon och levnadskonstnären Lennart Plahn (1924-2009). Trots att den ligger nära och att jag hört så mycket talas om den hade jag aldrig förärat platsen ett besök. Nu var tiden inne och fredagen den 17 april gjorde vi ett studiebesök jag, Annica, Nelly och Bricken. Ryktet sade att det skulle vara svårt att hitta igen början på stigen, men efter att ha svept lite med blicken så syntes den tydligt från skogsbilvägen. Där finns också en liten parkeringsficka för bilen.
Stigen leder till sagans värld.
Efter cirka 300 meters promenad börjar man känna sig iakttagen och plötsligt dyker den fantasifulla portalen till Lennart Plahns värld upp.
Sågstugan ligger vid en damm och vaktas av allsköns väsen och figurer.Eftersom ingen tar hand om detta sagoland längre tar naturen sakta men säkert tillbaka landet. De små husen i dammen är ändå fantastiska i sitt smått förfallna skick.Lennart såg formerna i naturen och skapade utifrån det. Här vaktar den stora ormen stenen.Inte ens trädens stammar saknar liv.Vid kanten av dammen ligger borgen. Den är antagligen ointaglig.
Lennart lade sig vinn om detaljerna och måste ha ägnat många timmar till att utforma dem.
Efter alla dessa intryck passade det alldeles utmärkt med lite fika bredvid stugan. Nelly och Bricken låter sig smaka.
Även närmast kring och på stugan flödar skaparlusten. Konsten finns på väggar, tak, dörrar och på ytorna strax utanför.
Småfolket dekorerar sina tak med flaskbottnar.
Ibland känns det som man kommit till Hans och Gretas värld, men häxan ser ut att vara snäll.
I de här holkarna trivs man säkert om man är pärluggla eller rödstjärt.Balansnummer i naturen
Området är inte klassat som nyckelbiotop, men här finns gott om grov björk och asp och kanske finns en del fynd att göra i händelse av en inventering.
Grov lövskog med inslag av grova lågor och död ved.
Fikat var slut och vi var mätta på intryck så det var dags för hemfärd. En speciell upplevelse som varmt kan rekommenderas. Det är en lättsam promenad, som de flesta mäktar med. Det är ett fascinerande livsverk med lite sorgliga inslag.
År 2016 kom det ut en fin bok om Lennart Plahn och hans värld med texter av bland annat Anita Eriksson, Christer Holm och Bengt Sundström.
Här kan ni klicka på länken och läsa mer om Lennart Plahn, hans liv och verk.
Ibland upptäcker man platser av en slump. Innan jag vände hem efter besöket i Rasbergsskogen så fortsatte jag skogsbilvägen nästan ända fram till E4:an. Om man är försiktig så går det att öppna grindarna och smyga ut på E4:an. Ett absolut krav då är att stänga grindarna efter sig med tanke på att det är en del av viltstängslet. Den här skogsbilvägen går med andra ord mellan Sunnäsbruk och E4:an. På höger sida (norr om vägen) öppnade sig något som nästan såg ut som infarten till en tomt, men jag kunde inte se något hus. Jag körde försiktigt in bilen, gick ur och gick runt lite på de övervuxna markerna. Det var längesen jag såg så mycket flygande dagfjärilar. Det fladdrade överallt och det var en hel del olika arter. Jag bestämde mig för att återkomma nästa dag, den 19 juli, för att studera fjärilarna närmare.
Att skilja blåvingar åt är riktigt svårt och även om jag rådfrågat expertisen så känner jag mig inte säker på arterna. Undersidan är viktigare att studera än ovansidan.
Hedblåvinge
Silverblåvinge
Ljungblåvinge
Vitgräsfjäril
Många fjärilar gillar tistlar.Efter ödetomten fortsätter vägen genom den fuktiga granskogen. Vägkanterna blommar för fullt.
Vitfläckig guldvinge
Jag såg att det fanns två olika arter av nätfjärilar på platsen varav en skulle visa sig vara en raritet.
Skogsnätfjäril
Skogsnätfjärilen är ganska vanlig, men vår mörkaste nätfjäril, sotnätfjärilen är sällsynt och minskar. Den är klassad som nära hotad och därför är varje plats den återfinns på intressant. Här på Tvärågårdens gamla tomt fanns den.
Sotnätfjäril
För att sotnätsfjärilen ska flyga så måste också dess värdväxt finnas och mycket riktigt så hittade vi vänderot.
Läkevänderot
Utflykten avslutades med fika och det är inte alla gånger man nästan kan sitta mitt i vägen och dricka kaffe. En härlig utflykt till ett fantastiskt fjärilsställe.
Ett av Söderhamns kommuns finaste naturskogsområden är utan tvekan Rasbergsskogen och dit bestämde jag mig för att åka onsdagen den 18 juli. Från Söderhamn tar man kustvägen söderut via Ljusne och åker ca 1,5 mil till Sunnäs. Därefter svänger man höger (västerut) mot Sunnäsbruk. Fortsätt västerut på grusvägen genom Sunnäsbruk och åk sedan skogsbilvägen västerut ytterligare 3 kilometer. Området ligger söder om vägen, mellan vägen och Frössibäcken. Det är en relativt stor nyckelbiotop, som borde vara föremål för utredning gällande naturreservat.
Området är väldigt varierat och här finns både näringsrika partier och mer magra. Skogen varierar mellan blandskog, skog med högt lövinslag och ren tallskog. Skogen öppnar sig på många ställen och det finns kärr och glupar. Det finns gott om gammal, grov asp och ganska många riktigt grova tallöverståndare.
Skogen öppnar sig. Lövinslaget är högt och marken ser nästan ut som en uttorkad, större bäckfåra. Här är det antagligen vattenfyllt direkt efter snösmältningen.
Överallt står sådana här grova tallar. Det står ett objektiv lutat mot stammen.Förvridna, döende aspar
Aspticka
Större aspticka
Asp med blemlav
Ostronmussling
Helt plötsligt ljusnar det inne i skogen och man kommer fram till ett av kärren.
Kärr med torra kanterEkorren är huvudmisstänkt här.
En bit längre in i skogen så dyker näringsrika partier upp med hög bonitet. Växtligheten är frodigare kring kärren. Här finns grov granskog, liljekonvalj, Jungfru Marie nycklar och ormbär.
Granlåga
Ormbär
Jungfru Marie nycklar
Glupar är tidvis vattenfyllda sänkor i naturen. De brukar torka upp under högsommaren, men några är fortfarande vattenfyllda.
Vattenfyllda glupar
Bitterlav
Någon slags hätta (Mycena)
Linnéa utan blommor
Örnbräken
Stensöta
I den södra delen av området blir marken torrare och tallskogen tar över alltmer.
Flyttblock bland tallarnaTallskog med olikåldriga träd
Jag är grovhuggen
Pansarbark
Skogsbolaget har markerat nyckelbiotopens yttergränser.
I Länsstyrelsens skrift ”Värdefull natur i Gävleborg” kan du läsa mer om Rasbergsskogen. Det är objekt 81 under Söderhamns kommun och återfinns på sidan 235 i skriften. Här kommer en länk, där du kan ladda hem skriften:
Dagens utflykt, söndagen den 5 maj 2019, gick till Långbro naturreservat. Reservatet ligger precis på kommungränsen mellan Söderhamn och Hudiksvall och den norra delen var tidigare ett domänreservat , som hette Åtjärnsskogen. Det går att nå reservatet från tre håll, söderifrån via Stärte i Trönö och Långbrosbodarna, norrifrån via Boda bruk och österifrån via Bölan/Lindefallet och Åtjärnarna. Säkraste och trevligaste vägen är den österifrån via Bölan/Lindefallet. Norrifrån via Boda bruk är vägen oftast bommad och även vid den södra vägen uppe vid Långbrosbodarna finns en vägbom. Det slipper man när man kommer österifrån. Då kommer man istället till den mycket trevliga Åtjärnsstugan, som är en perfekt utgångspunkt för att ge sig in i reservatet. Stugan sköts av Bölans hembygdsförening och är tillgänglig för allmänheten att rasta vid.
Åtjärnsstugan
Åtjärnsstugan
Vägen in till Åtjärnsstugan
ÅtjärnenFikabord med tillhörande totempåle.Så här ser det ut om man försöker åka vägen norrifrån via Boda.
Jag började att gå stigen, som går från Åtjärnsstugan,via en kraftledningsgata, till den norra ingången till reservatet.
Stigen under kraftledningsgatan.
Stigen mynnar ut till vägen, som leder in i den norra infarten till reservatet.
Från den norra entrén leder en stig rakt genom den norra delen av reservatet. Den går genom en blandskog med ungefär lika stor fördelning av tall, gran och lövskog. Här och där står mycket grova tallar, så kallade överståndare. Efter ett tag kommer man till ett område med hällmarkstallskog och till slut mynnar stigen ut vid vändplanen till vägen, som kommer från Sterte/Långbrosbodarna. Nu har jag med andra ord redan varit vid vändplanerna till de tre vägar, som leder till reservatet.
Gammal, mossövervuxen låga i blandskogen.
Stigen är tydlig, gulmarkerad och lockar besökaren allt djupare in i skogen.
Skogen försöker lura mig att vika av till vänster, men jag låter mig inte luras.Riktigt grov tallöverståndare. Ryggsäcken ger en föreställning om grovleken.Talltickan växer på rötskadade tallar.Strax innan hygget övergår blandskogen till hällmark.
När jag kommer fram till vändplanen och hygget är det dags för första fikapausen. Vi pratar om ägg och svart kaffe. Jag sätter mig på en lämplig stubbe och tittar ut över hygget. Just nu verkar skogen vara utan liv. Ingenting syns eller hörs.
Här börjar stigen om man kommer från Sterte/Långbrosbodarna.Ägg och kaffe på en stubbe med utsikt över hygget och tre sparade storaspar.
Nu när energidepåerna blivit påfyllda var det dags att gå rakt genom reservatet ner till Långbrosbodsjön. Om man inte har ett inbyggt lokalsinne, och det har inte jag, kan det kännas lite otäckt att ge sig ut i obanad terräng. Då kan det kännas skönt med appen lokalsinne, som visar precis var du är på kartan i form av en röd prick. Ett annat knep kan vara det jag tog till nu. Jag följde helt enkelt bäcken ända ner till sjön. Ganska snart övergår blandskogen till en skog med mycket stort lövinslag. Här finns grova aspar och björkar i skogen längs med bäcken.
Död och levande lövskog kantar bäcken.
Det ser ut som någon har målat med vitfärg på asparna, men det är blemlav.
Två riktigt gamla björkar – tvillingar.Är det spillkråkan, som rotat i myrstacken?
Halvvägs ner mot sjön går bäcken genom en myr och verkar vara i det närmaste uttorkad. Det är bara en synvilla för när man närmar sig sjön forsar vattnet fram igen. Här nere sista biten ner mot sjön är naturen trolsk och helt fantastisk. Naturligt öppna ytor, grova träd och grönska om vartannat.
Bäcken går genom en myr några hundra meter.
Fina miljöer vid bäcken helt nära sjön.Fnöskticka på björk.
Väl framme vid sjön så gick jag österut längs strandkanten. Till slut kom jag till ett lämpligt ställe för dagens andra fikapaus. På andra sidan sjön ser man Långbrosbodarnas fädbodvall.
Långbrosbodarna i kanten av Långbrosbodsjön.
Det började bli sen eftermiddag och dags att tänka på refrängen så jag samlade ihop mig och gick tillbaka längs bäcken. Framme vid Åtjärnsstugan var det dags för tredje och sista kaffepausen. Det hade varit en härlig dag, men djuren och fåglarna hade lyst med sin frånvaro. Vad jag inte visste då var att det snart skulle bli helt annorlunda. När jag senaste var här, i maj 2017, så såg jag en slaguggla, som jag tog några riktigt suddiga bilder på.
Lite svart kaffe och ett ägg kvar.Hej då Åtjärnsstugan för den här gången.För två år sedan såg jag den här slagugglan i reservatet, men skärpan hamnade någon helt annanstans.
Varför är du alltid sist med att byta till sommardäck brukar vissa fråga. Här är förklaringen. Det ligger kvar snö i höga lägen ända till mitten av maj.
Dagen var till ända, matsäcken uppäten, bilen packad och jag kände mig trött om jag ska vara ärlig. Jag har alltid kameran med teleobjektivet monterat bredvid mig på passagerarsätet. Jag hinner åka ungefär två kilometer så kommer helt plötsligt dagens höjdpunkt. En björn står cirka femtio meter framför mig på vägen. Jag ställer bilen tvärs över vägen, lägger upp kameran på det nedvevade bilfönstret och hinner få iväg några bilder. Vilken avslutning på dagen!
Här kan du läsa mer om Långbro naturreservat på Länsstyrelsen Gävleborgs hemsida:
Långbro är också ett så kallat Natura 2000-område, vilket innebär att det ingår i EU:s nätverk av skyddade naturområden. Här kommer en länk till bevarandeplanen för Natura 2000-området Långbro:
